DE FLESTA PSYKOLOGER TYCKS HA LÄMNAT FILOSOFINS DOMÄNER

Det akademiska ämnet psykologi är förhållandevis ungt även om ämnesområdet florerade i ett flertal skolor allt sedan 1600-talet. Men man brukar utnämna år 1879 som födelseåret för psykologiämnet som en akademisk självständig vetenskap. Det var nämligen då som den tyske forskaren Wilhelm Wundt etablerade det psykologiska laboratoriet i Leipzig. Först under 1920-talet började man införa psykologin inom den svenska universitetsvärlden.

Likt den tidiga pedagogiken betraktades psykologiämnet som en gren på det ursprungliga filosofiska trädet. Under större delen av de första hundra åren av psykologiska studier i Sverige följdes i stora drag de filosofiskt grundade analyserna och resonemangen inom den akademiska psykologins forsknings- och utbildningsområden, inte minst via den forskningstradition som utvecklats inom vetenskapsteorins hermeneutiska plattformar. Noggrann textanalys kombinerades med djupare analytiska resonemang, vilka bildade grunder för intressanta teorier om det mänskliga psyket, dess allmänna utveckling, särskilt i relation till det omgivande samhället och dess värderingar. Den enskilde individens psykiska tillstånd kom att i skarpt ljus belysas av samhällets tillstånd via dess många gånger labyrintiska vägar till kärnfamiljerna och deras uppfostringsidéer av barn. Begrepp som psykisk ohälsa användes knappast, däremot talade man ofta om brister i kognitiv medvetenhet om både det egna personliga psykiska tillståndet och andras motsvarande belägenheter. Man till och med undvek att fastslå begrepp som psykisk sjukdom (även om det givetvis alltid funnits det som kallats mentalsjukdomar, typ depression, schizofreni och maniska svängningar), utan man var mer inriktad på att via psykologisk kunskap och förståelse lära allt fler om hur man via ökade insikter i det egna själslivet bättre skulle kunna hantera sin vardag.

Men under 1930- och 40-talen växte det fram en längtan till det mer exakta, det precisa – och det förtydligat enkla. Man sneglade allt oftare på naturvetenskaperna, dess metoder och resultat. Tänk om man något enklare kunde fastslå människans psykiska inre inom ramen för en mer sammanhållen begreppsram.

När den amerikanske psykologen Edward Lee Thorndike redan under 1930-talet slog fast att allting som existerar gör det i en viss mängd och är därmed mätbart och att det som inte är mätbart existerar således inte vreds ett allt större intresse över mot det som man kan kalla för psykets ting eller saker. Människans psyke är inte något som är hur flexibelt som helst, inte heller hur föränderligt som helst. Människan är via sina gener och i dess kombinationer med tydliga miljöfaktorer utrustad med något som går att upptäcka med hjälp av verktyget psykometri, alltså mätverktyg som ofta kallas psykiska tester. Resultaten av dessa psykometriska undersökningar avtecknar sig i form av kvantifierbara data (siffror) som kan avtecknas i olika skalor och ges olika beteckningar, till exempel intelligenskvot eller relativt fasta och stabila personlighetsegenskaper.

Gradvis kom allt fler forskare – och studenter – vid de psykologiska institutionerna att överföra sina engagemang och sin nyfikenhet på de ursprungliga filosofiskt inspirerande idéerna och teoribildningarna till de som nu kom att mer likna de traditionella naturvetenskaperna. Det finns något där ute i universum, och det finns något i de inre atomkärnorna som går att hitta och klargöra och förtydliga, och när väl detta är gjort kan man på sedvanliga ingenjörers och teknikers sätt även hitta metoder för att påverka det man önskar till förändringar av något slag. Psykologer började nu bli allt mer psykotekniker, något som säkert även passade ett flertal av dem.

Det passade även mycket väl in i den moderna sjukvårdens skolmedicinska referensramar. Här skiljer man sedan urminnes tider på frisk och sjuk, och är man sjuk gäller det främst att hitta roten till det onda och med hjälp av olika tekniker, läkemedel inkluderade, bota eländet. Några djupare filosofiska resonemang används inte i dessa sammanhang.

Hur kommer det då att bli inom den överskådliga framtiden?
Sannolikt som det har blivit hittills. Man har relativt framgångsrikt nu begravt sådana som Sigmund Freud och ans psykoanalytiska gelikar till förmån för KBT, alltså Kognitiv Beteendeterapi. Och då går man inte i snårskogarna, följande stigar bland buskar och träd, utan då går man längs asfalterade vägar, där maskiner plöjt upp naturen till det mer enkelt farbara.

SÄKERHETEN REDUCERAD

Jag blundar och försöker tänka tillbaka på decennier som flytt. Kände jag mig optimistiskt trygg och förhoppningsfull under 1950-talet, den tid då jag förflyttade mig från barn till ungdom till ung vuxen? Det var en tid då det fasansfulla andra världskriget redan lagts till arkivet och då vi, kanske de flesta, koncentrerade oss på att blicka framåt. Det var så mycket som verkade lovande. ”Aldrig mer” förbyttes till ”Den ljusnande framtid är vår” och ”Inga stormar än, i våra sinnen bo”. Det fanns gott om både utbildningar och arbetstillfällen. Fick man inte något jobb i något lovande företag fanns det mängder med öppna svängdörrar in mot den offentliga sektorn. Sveriges kommuner tog emot nästan alla som sökte anställning oavsett utbildningsnivå. Statliga myndigheter erbjöd generöst arbetsplatser även för de något mindre resursstarka. Det behövdes alltid några som kunde dela ut internposten och sköte kopierings- och stencilmaskiner. Det rådde en anda som stavades löftesrik och socialt omhändertagande. Men kände jag mig därmed positivt trygg, glad och öppen?

Nej, det tror jag inte. Ungdomsår är dallrande av osäkerheter. Var jag tillräckligt intellektuellt utrustad för att klara av något högre utbildningar och något mer krävande jobb efter det? Var jag tillräckligt fysiskt attraktiv för att attrahera tjejer? Vanliga, skälvande frågor för många ungdomar. Prövningar, sökanden – och gradvis pallrade jag mig över till mer säker mark. 1960-talet välkomnade mig med portar och dörrar för mig fullt möjliga att öppna. Universitetet blev som en bred, inte alltför svår trappa att stega upp i. Den inre säkerheten breddades och fördjupades. Jag kände mig och blev allt mer vuxen – i flera avseenden.

Den inre optimismen ska dock inte överdrivas. Det sker alltid svackor i självkänslan. Konfrontationer med andra, anförvanter, kollegor och vänner, blev ibland till smärtsamma psykiska piskrapp. Dock, överlag, den övergripande upplevelsen av tillvaron präglades av en stigande tillit både inombords och livet i stort. Jag bildade familj, vi skaffade radhus och snart en villa. Karriären var på plats. Hela det svenska samhället upplevdes överblickbart och inte alltför komplicerat. Framtiden såg rimligt lovande ut.

Så går tiden. Idag är jag en åldring som lämnat yrkeslivet. Min inre klocka påminner mig varje dygn om min begränsade framtid. Den bortre gränsen ligger påtagligt nära. Det tvingas man som individ försöka hantera och anpassa sig till. Det är mer komplicerat och svårbemästrat att veta hur man ska göra med de aktuella stora globala hot som lägger sig som en gigantisk dystopisk ridå omslutande mänskligheten i dess helhet.

Det första hotet handlar om klimatförändringarna. Det är inte någon tvekan om att de rusar med accelererande fart och påverkar atmosfären, luften, planetens glaciärer, våra oceaner och vattendrag, därmed strömmarna i både luft och hav . Planetens nuvarande snabba uppvärmning är enligt en absolut majoritet klimatforskare något som ger otvetydiga effekter även på planetens väderfenomen. Hetvågor drar fram över vissa länder samtidigt som ojämna kraftiga kylstråk drar över andra. Stora delar av de sedan miljoner år tillbaka upprättade samspelen mellan faunan och floran, så nödvändiga för mängder av arters, människan inkluderad, utsätts för enorma påfrestningar. Djurarter av alla slag dör ut, inte minst mängder av insekter. Klimatförändringarna är det största hotet som mänskligheten stått inför. Dessa är inte något som kommer så småningom. De är sedan månader och år här. Den söndrande biologiska mångfalden och våra väderhändelser är effekter av klimatförändringarna.

Det andra hotet har med den senare tidens snabbt tilltagande krigshandlingar i olika delar av världen att göra. Mänskligheten har visserligen sedan urminnes tider ofta exploderat i öppna våldshandlingar mot varandra, många gånger med fruktansvärda konsekvenser, men de nuvarande krigshoten kokar och bubblar lite överallt. Den globala upprustningen av militära system har aldrig någonsin varit så stor som under senare år. De totala militärutgifterna i världen ökade med 3,7 procent i reala termer under 2022 och nådde med 2240 miljarder dollar en ny rekordnivå. I Europa noterades den kraftigaste årliga ökningen på minst 30 år. Enligt nya siffror publicerade av Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) stod USA, Kina och Ryssland – länderna med de högsta utgifterna – för 56 procent av världens totala militärutgifter 2022.

I flera avseenden fortsätter man med en allmän konventionell krigföring med flygvapen, marina enheter, artilleri, infanterister med mera. Men samtidigt har vi människor byggt upp mängder med tekniska sårbarheter som medfört att angrepp utifrån, eller inifrån, kan utföras med stor precision utan att man rullar in några stridsfordon eller skjuter missiler eller släpper bomber. Det räcker med ett gäng stridslystna och för ändamålet välutbildade medarbetare som via datorer och internet tar sig fram till någon nations sårbara digitala punkter för att där kunna förorsaka enorma skador. Den typen av angrepp pågår dag som natt och erkänner inga gränser. Detta pågår här och nu. I morgon kan de ha drabbat alla system som är nödvändiga för det Sverige som vi medborgare idag måste eller vill ha tillgång till för att känna oss rimligt trygga..

Säkerheten har således gått från ”rätt stabilt och tryggt” till ”osäkert läge precis överallt”. Det är i det här läget vi anropat och sökt aktivt medlemskap i NATO. Bara vi fått access till denna västallians förmodas vi kunna fortsätta våra liv väl skyddade av främst andra länders krigsmakter.

Dock: NATO befriar oss inte från klimatförändringarnas negativa effekter. Och hur är det med vaktslåendet av våra digitalt upparbetade system? Här hjälper ju inte vare sig stridsflyg eller välutrustade soldater eller moderna ubåtar.

Det är inte så konstigt att allt fler människor söker sig till diverse andliga kyrkor och tempel och att främst unga människor visar allt större intressen för healingrörelser och kristaller som sägs besitta potentiella krafter samt andra magiska ting.

VAD MENAS EGENTLIGEN MED INTELLIGENS?

Artificiell intelligens….jag tuggar på det idag välkända begreppet. Det smakar ungefär som det låter….som vore det ett helt okryddat papper…det säger mig egentligen ingenting. Mer än vad orden står för: artificiell, alltså konstgjord, intelligens. Inte någon riktig intelligens i vår mänskliga mening, utan konstgjord.

Flera tidens utrop klingar som varningsklockor. Den konstgjorda intelligensen kan mycket väl utmanövrera den sedvanliga mänskliga intelligensen. Det låter som om AI är en drake som nyligen släpps ur sitt instängda bo i någon grotta i ett berg, och nu har den börjat flacka med blicken över mänskligheten och dess kulturformer, slickar sig om munnen och tagit ett antal steg in i olika skrymslen och vrår, och likt en uppväckt Tyrannosaurus Rex, jättedinosaurien, har den börjat ta för sig bitar här och där. Än så länge är den dock kopplad på sätt som liknar hur vi kopplar våra stora hundar när vi är ute och promenerar, men släpps den lös kan vi alla snabbt bli dess offer.

Kanske. Eller kanske inte.

Nå, hur intelligent är då draken AI?
Vi kan väl börja med att försöka definiera vad vi menar med intelligens. Det är faktiskt inte helt lätt. När jag studerade psykologi vid Stockholms universitet för dryga sextio år sedan fick jag lära mig något som kallades en operationell definition:
Intelligens är något som definieras via ett intelligenstest. Högt resultat = hög intelligens och vice versa.

Jag tyckte då, och tycker alltjämt, att den definitionen var anskrämligt mager och intetsägande, i synnerhet som man vid den tiden inte särskilt noga analyserade innebörden av begreppet intelligenstest. Vad var då det, vem eller vilka hade konstruerat det, på vilka grunder och i vilket sammanhang?
Jag tyckte mest att det lät dumt.

Senare under studierna förfinades försöken till definition. Man lånade främst in den brittisk-amerikanske psykologen Raymond Cattells försök att klargöra begreppet lite mer. Det finns, menade han, egentligen tre modeller, eller typer, av intelligens. Dels det han kallade för flytande intelligens, dels kristalliserad intelligens och så den mer omfattande generella intelligensen.

Det här är lite knepiga definitioner. I korthet kan sägas att den flytande intelligensen handlar om förmågan att tänka, resonera och lösa nya obekanta uppgifter snabbt, oberoende av den samlade erfarenheten, medan den kristalliserade intelligensen utgörs av en förmåga att rimligt snabbt sammanställa kända fakta, sortera dessa och klargöra hur de påverkar de sammanhang i vilka dessa fakta är framlagda.
De som är bra på båda dessa områden sägs besitta en hög generell intelligens.

Visst låter det som om hög flytande intelligens är lite bättre att ha tillgång till, eller hur? Den där formen av intelligens som medför att jag egentligen inte behöver kunna så mycket; jag är en problem shooter och löser problemen oavsett om jag stött på dem tidigare eller inte.
Den med hög kristalliserad intelligens måste först ha tillgång till en viss mängd fakta innan han eller hon kan ta tag i och lösa problem.

Nå, för att något lite komplicera definitionen av intelligens skulle jag utöver den flytande och den kristalliserade intelligensen vilja tillägga en form av för en själv omedvetet styrd kreativ intelligens byggd på serier av flexibla och ofta helt nyskapande impulser av inbyggda neuroflöden, där den mänskliga hjärnan blixtsnabbt förser vissa människor med kedjor av förslag, byggd på associationer av tidigare upplevelser och uppfattningar. Jag förkortar det hela till kreativ intelligens.

Det är den typen av intelligens som kan få vissa människor att bygga ihop så kallade evidensbaserade fakta med det vi kan benämna som livets kvarvarande och outforskade mysterier och komma fram till helt nya bilder om vilka krafter som styr vår värld – och oss själva. Det är också den typen av intelligens som medför att vi plötsligt förstår, eller tycker oss förstå, andra människors predikament, deras oro eller deras lugn, även deras kopplingar till andra människor och den påverkan detta medför. Komplikationen här är att vi sällan kan bli helt säkra på våra egna slutsatser, men – vilket är det viktiga – är sådana slutsatser ändå ofta viktiga steg mot en än djupare och bättre analys av sakernas tillstånd.

Nå, jag menar nu att vi ofta omges av människor som tycks näst intill förbluffande intelligenta – i meningen demonstrerar en hög kristalliserad intelligens.
Utan att vara dömande benämner jag dessa ofta som individer med hög ingenjörskapcitet. Kompletta när det gäller att ta till sig det som redan är känt och med god förmåga att stuva om och att bygga ut detta i olika effektiva handlingar.

Människor med hög flytande intelligens har ofta funnit sig väl tillrätta inom utbildnings- och yrkesområden som bland annat ställer krav på god till mycket god språklig förmåga. De vågar ofta röra sig lite friare i olika sociala sammanhang och hjälper gärna till om det uppstår konflikter eller andra ”hang-ups” som tycks krångla till tillvaron. Jag tänker mig att här finns även de som hittat in i den mer avancerade musikens världar; musik är också ett språk.

Människor med hög kreativ intelligens uppenbarar sig många gånger som skickliga, nyskapande planbyggare, kulturgeografer, konstnärer, författare, journalister och allmänhumanister.
Givetvis är inte alla inom dessa områden per automatik försedda med hög kreativ intelligens. Alla är ju inte heller alltid lyckade på de positioner de valt.

Men nu har du kanske fått något att fundera över. Hur är det med dig själv?
Svar: det vet du inte. Du, liksom jag, bär mest på våra egenkonstruerade föreställningar om oss själva.

Och hur är det nu med AI?
Det kan vi ju fundera över.
Ska vi tänka att AI mest utgörs av ursnabba kristalliserade processer?
Så är det nog.
Kanske.

Idag för 2023 år sedan föddes Guds son i ett stall…..eller?

Och det hände sig vid den tiden, nämligen 325 år e. Kr., att den romerske kejsaren Konstantin beordrade samtliga biskopar inom det dåvarande romerska riket att komma till ett av kejsaren själv hållet möte i staden Nicaea som på den tiden tillhörde Grekland.

Kejsaren var nämligen lite småförbannad, orsakat av ständiga gräl mellan flera av biskoparna. Några av dessa hade understrukit att Joshua från Nazreth (kallad Jesus) och som levde och verkade som predikant trehundra år tidigare var Messias, Guds son, medan andra hade hävdat att han endast var en visserligen viktig föregångsgestalt för det som ledde till den kristna religionen, men någon direkt avkomma från Gud var han inte. Det förelåg även oenigheter om exakt när och var han föddes och var han befunnit sig under sin uppväxt med mera.

Dessa oenigheter hade framkallat flera dispyter och oroligheter inom olika judiska och andra församlingar och grupper, vilket fick Konstantin att slå näven i bordet och kräva samstämmighet och ett gemensamt uppträdande av biskoparna.

Angående resultaten av mötet i Nicaea heter det i Encyclopædia Britannica:
”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen … den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen: ’av samma väsen [ho·mo·óu·si·os] som Fadern’. … Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”

Det här biskopsmötet var ett av totalt fyra möten som lade grunden för den kyrkliga kristendomen. Många av de människor som vid den tiden levde och verkade inom Romarriket kunde nu anamma de tidigare splittrade, främst muntliga, berättelserna om den judiske predikanten (av många olika judiska predikanter) som sa sig vara Guds son och som, menade vissa, hade krafter som kunde utnyttjas för healing och andra fenomen.

Föddes han då verkligen i Betlehem den 25 december?
Det är det ingen som vet. Dessutom: dåtidens kalender var ju inte densamma som vi använder idag.
Var Betlehem hans födelseplats?
Det var det ingen som visste. Men biskopsmötet i Nicaea fastslog detta som ett lämpligt datum och en lämplig, passande ort för åminnelse.

Därmed möjliggjorde man nämligen för folk att fortsätta att fira det man gjort under hundratals år, nämligen att årets mörkaste tid nu var över och att ljuset snart skulle återvända. Man tände eldar, anordnade blotfester, åt och drack. Det mesta var helt okontrollerade hednariter och nu skulle man med hjälp av legenderna om den revolutionäre Jesus få folk att mer ödmjukt stilla sig och mer strikt följa den romerska överhöghetens maktstrukturer. På det sättet sydde man ihop Staten med Kyrkan, ett mycket starkt band som ju faktiskt gäller än idag. Effektiva verktyg i sammanhanget var förstås de fyra skrivna evangelierna. De skrevs under åren 58 – 130 e.Kr. födelse och således rätt långt efter hans död.

Är evangelisternas berättelser sanna i meningen helt verklighetsförankrade?
Det råder osäkerheter kring det eftersom det som nedtecknats bygger på flera år av muntliga berättelser. Vissa händelser har sannolikt lagts till och andra har eliminerats eller förändrats så som det alltid brukar göras när berättelser sprids från mun till mun via öron och hjärnor som lyssnar och återberättar mycket selektivt.

De forna oenigheterna lever ju kvar, idag i former av katolicism kontra protestantism, men även inom och mellan mer ortodoxa kyrkor i flera länder samt inom stora delar av frikyrkorörelsen.

Var det här någon vägledning för dig och din tro idag?

OM ANTISEMITISMEN, DESS URSPRUNG OCH HISTORIK

Judendomens tideräkning börjar med universums och även vår planets skapelse som sägs ha inträffat år 3761 f.v.t (före vår tidräkning, alltså f.Kr.). Judarnas historia startar med patriarken och profeten Abraham som ska ha fötts 1812 f.v.t. i dåvarande Babylonien (ungefär nuvarande Irak). Enligt texten i första Mosebok har Gud särskilt valt Abraham för att via denne bygga en folkgrupp vilken måste lämna alla sina tidigare gudar för att i stället tjäna och tro på en enda gud, vars namn tecknas JHVH . Gud sluter ett heligt förbund med Abraham och lovar honom och hans efterkommande ensamrätt till landet Kanaan, som till stora delar motsvarar dagens Israel. Det heliga förbundet omfattas inom den traditionella judendomen enbart mellan Gud och Abrahams manliga ättlingar. Tecknet på att förbundet har ingåtts utgörs av omskärelse (Brit Milah) av alla gossebarn på deras åttonde levnadsdag. Under förutsättning av att folkgruppens kvinnor fötts in i gruppen av en judisk mor ingår även de i förbundet, dock utan någon särskild rit.
Guds avtal med Abraham ser i texterna ut så här:

Herren kallar och välsignar Abram. Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”

Abraham hade blivit 75 år när han följde den gudomliga kallelsen, vilken snarast uppfattades som en befallning, bröt upp och tog med sig sin hustru och sin brorson, all egendom, all boskap och alla slavar som de hade på vandringen mot Kanaan som på den tiden huvudsakligen befolkades av de som kallades kanaaneerna. Begreppet jude fanns ännu inte. 

Väl på plats uppenbarade sig Herren för Abraham och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land. Om ni lyssnar till mig och håller mitt förbund skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk – ty jorden är min – och ni skall vara ett rike av präster och ett heligt folk som tillhör mig.”

Judendomens gud är således alltings skapare, domare och upprätthållare. Gud betraktas som helig, evig, allsmäktig, allvetande, barmhärtig och rättfärdig. Inom judendomen existerar således en enda gud, JHVH (gud på hebreiska skrivs jod-he-vav-he och förkortas ofta JHVH). Gud har ännu inte låtit någon kvinna föda någon Guds son på Jorden och det finns ännu inte någon helig ande utöver Gud själv att tillbe. Guds namn är heligt och får inte brukas i vare sig dagligt tal och inte heller under böner i synagogor. Så i stället för att skriva eller uttala namnet Jahve säger och skriver man Adonaj som betyder Herren. 

Den grundläggande judiska trosbekännelsen lyder: ”Schma´ Israel, Adonai Eloheinu, Adonai echad”,  (”Hör Israel, Adonai (Herren) är vår Gud, Adonai är en”.) 

                                               ***                                      

Svårigheterna att korrekt ge alla bakgrundsdetaljer kring antisemitismens uppgångar och utbredningar är många. Dels handlar det om ett ytterst brokigt och mångfacetterat historiskt skeende under flera tusen år, dels om många människors tolkningar och beskrivningar av detta skeende, där perspektiven också är många, inte minst beroende av skilda politiska och religiöst förankrade uppfattningar. Den följande texten följer mina egna spår. Jag har medvetet valt att inte ta med allt; det skulle krävt minst en doktorsavhandling för det. Vissa läsare kommer säkert att hitta historiska aspekter som de kan mena är rena felaktigheter och andra tillkortakommanden, andra kommer nog kunna slå ner på något som hör den judiska religionen till och som borde ha lyfts fram och betonats på annat sätt än vad jag gjort. Så blir det ofta med tolkningar av händelser som ligger långt bort i tiden. Jag har även medvetet underlåtit att skildra hur representanter för den judiska folkgruppen togs emot i Sverige, vilka svårigheter men även möjligheter som uppstod för dem under perioden 1600 – 1800-talen. I det här sammanhanget tillför det inte något nytt om antisemitismen. Fientliga stämningar mot judar fanns i vårt land i minst lika stor utsträckning som i många andra europeiska länder. Det får räcka med att skriva det. Jag har även underlåtit att fördjupa mig i alla detaljer kring den nuvarande staten Israels uppkomst och historia, även om mycket som skett sedan 1948 och fram till våra dagar på obehagligt uppseendeväckande sätt har förstärkt antisemitiska rörelser i många länder.

             ***

Människan har sitt historiska ursprung från en del av östra Afrika, varifrån hon gradvis utvandrat i olika riktningar. Likt andra djur har arten Homo Sapiens alltid varit primärt fokuserad på överlevnadsvillkoren. Så länge det var möjligt att ta del av planetens resurser i form av andra djur som gick att jaga, slakta och göra till något ätbart, helst i kombination med mineral- och vitaminrika växter, och så länge det fanns rikligt med rena vattendrag gick den tidiga utvecklingen snabbt framåt; människorna blev allt fler. Den från början relativt fredliga jägar- och samlarmänskligheten byggde naturliga bindningar individerna emellan vilka ledde till tidiga sammanhållna gruppbildningar.

I likhet med andra större däggdjur splittras de grupper som snabbt växer i individantal; nya grupper bildas vilka, var och en, söker nya jaktmarker och levnadsvillkor. Konkurrensen individer och grupper emellan har alltid följt en evolutionsbiologisk mall som kontinuerligt fått människorna att flytta sig allt längre bort i sina sökanden efter än mer berikande områden för jakten på föda. 

Hundratals år som blivit tusentals år har medfört grupperingar med specifika kulturer, språken inkluderade. Homo Sapiens har även splittrats i sina biologiska uttryck och utseenden beroende på de geografiska zoner som under längre tider blivit mer fasta boplatser. Överallt har konstruerats komplexa berättelser om vilka just vi är, vi med våra utseenden och med vårt språk. Många av dessa tidiga berättelser har anammats som gruppernas historiskt egna sanningar.  Med dessa har även följt uppfattningar om att människan tillhör folkgrupper, vilka i grunden skiljer sig så mycket från varandra att de utgör exempel på helt olika raser, eller att man som grupp tillförts särskilda mandat och uppgifter av den högre makt eller de högre makter som skulle vara upphov till alla biologiska skapelser. I sådana fall har människan oftast förnekat eller gravt förvanskat teorin om evolutionen som en allmänrådande biologisk kraft, där människan i grunden är förbunden med allt annat liv på vår planet.

För cirka 3000 år sedan framträdde flera grupper i främst de södra delarna av den arabiska halvön. De var inte helt lika varandra, men talade ungefär samma språk och liknade utseendemässigt varandra. De blev tillsammans kallade för semiterna eftersom berättelsen om deras ursprung utgick från att deras anfader var Sem, Noas son. Grupperna skilde sig dock även åt, som exempelvis i deras egna trosföreställningar. Bland semiterna fanns ”Nordafrikanerna”, ”Egyptierna” och ”Judarna”, de som huvudsakligen kom från den del av Kanaan som kallades Juda land. Det var lite märkvärdigt med dessa judar och deras övertygelse om att Gud endast var en enda gud.

Det fanns visserligen också en annan grupp, en som ingick i den bredare gruppen ”Egyptierna” som också hävdade en monoteistisk religiös uppfattning, men inom den judiska gruppen fanns betydligt mer mångfacetterade berättare vilka spred sina budskap om både planetens och judarnas ursprung på sätt som lockade allt fler att raffinera och sprida dessa budskap vidare i generation efter generation och som så småningom nedtecknades på pergament i form av 39 böcker. Dessa skriftliga sammanställningar tog inte mindre än ca ett tusen år att framställa – från ca 900 år f. Kr. till ca 100 år e. Kr… Givetvis skiftade berättelserna både form och färg allt eftersom tiden gick. De skriftlärde som i generation efter generation fortsatte berättelserna blev ju också med tiden och den dåvarande samhällsutvecklingen också förändrade med omformuleringar och nya perspektiv på historierna och livet. Den äldsta delen av det som skrevs kallas för Tanach, och summerades under 400-talet f.Kr., medan de fortsatta muntliga berättelserna summerades först under 200-talet e.Kr. Ur dessa skrifter redigerades de fem moseböckerna fram, som blev Torarullarna, judarnas heliga skrifter. Dessa har kopierats till de rullar som alltjämt används vid synagogorna runt om i världen. Texterna är skrivna på hebreiska och alla judiska barn och ungdomar som inom respektive judisk familj uppmuntrats eller fostrats att följa de judiska religiösa traditionerna får lära sig att läsa och uttala det speciella språket.

                                                              ***

Mellan de semitiska folkgrupperna blev tidvis konfrontationerna antagonistiska och hätska. Egyptierna som var betydligt fler än Judarna, tog t ex många av dessa till slavar i det område som kom att bli Egypten, något som Moses senare kom att ändra på när han befriade åtskilliga av det judiska folket och förde dem till det påstådda fantastiska landet vid Östra Medelhavets stränder., där det skulle finnas ett överflöd av försörjningsmöjligheter.

Detta landområde, där främst den judiska folkgruppen slog sig ner har haft flera beteckningar under historiens gång: Kanaans och Juda land, Galileen, Filisteen, Palestina och Israel. Landområdet var ingalunda tomt på andra folkgrupper. Här fanns många bosättningar befolkade av bönder, handelsmän och sjöfarare. Företrädesvis var judiska bosättarna bönder men allt eftersom området utvecklades till en knutpunkt för karavaner av handelsmän från Asien, Afrika, Mesopotamien och hela södra Europa var många judar inte sena med att inom den egna folkgruppen utveckla sig till specialister på just handel, särskilt den som krävde ekonomiska transaktioner. Att vara en del av en större folkgrupp och att inom den skapa en tydlig homogenitet underlättade uppbyggandet av den specialisering av goda och hållbara affärsförbindelser med sina ”bröder” i flera länder när handeln tog fart. Via en etablerad bakgrundskultur och en gemensam religion kom man att tillhöra ”familjen”. 

Alla gillade dock inte den här typen av tillväxt för en avgränsad folkgrupp, vilken dessutom hade mage att offentligt hävda att den var särskilt utvald av Gud och därmed stod under Guds särskilda beskydd. Inom det dåvarande Palestina lät judar uppföra magnifika tempel och andra byggnadsverk. Antagonismen mot det judiska folket pyrde och flammade också upp här och var, säkerligen styrt av avund gentemot vissa judar, men även av kollisioner mellan företrädare av olika religiösa berättelser och läror. I historien kan vi läsa om diasporan, som handlar om en fördrivning av judiska bosättare, bönder såväl som andra yrkesutövare. Diaspora är en grekisk term som kan översättas till utspridning. 

                                                             ***

Alla judar som sökte sig till andra länder runt Medelhavet eller nordost ut fördrevs inte alls. Åtskilliga judiska bönder och andra sökte sig högst frivilligt nya inkomster i andra länder. Flera av dem kom i kraft av den framrusande internationella handeln att bli framgångsrika, en del tydligt förmögna.

Vi befinner oss nu i det expansiva romarrikets tid som varade från 510 f.Kr. till 1453 e.Kr. När det var som störst sträckte sig Imperiet från Portugal i väster till Irak i öster och från Egypten i söder till England i norr. En fjärdedel av världens befolkning beräknas ha bott inom detta väldiga område. Att styra över allt detta med syfte att skapa total enighet mellan alla folkgrupper med alla dess skilda kulturer var enormt komplicerat och krävde ständiga insatser från dåtidens krigsmakt, den väldiga romerska armén.

Interna konflikter av olika slag var många. Det vimlade av rebeller som satte sig upp emot övermakten. Historiens mest kände rebell kom att bli kallad Jesus av Nazareth. Som ung judisk man, uppväxt och fostrad inom den judiska församlingen i dåtidens Judéen och Galileen, klev han efterhand modigt fram och utmanade de flesta av dåtidens auktoriteter, judiska rabbiner såväl Roms lokala härskarelit, inte minst den romerska prefekten och ståthållaren Pontius Pilatus. Som bekant samlade dock denne judiske predikant allt större folkskaror, vilka ville höra och se mer av den som påstod sig vara Guds son och därmed mänsklighetens frälsare, vilket ledde till berättelsernas berättelse, den som handlar om Jesu liv från krubban i ett stall till den slutliga korsfästelsen. Jesu förkunnelser blev nu en ny religion och inom den tillkom en ny helig skrift, det Nya Testamentet. Det skrevs under åren 58 till ca 130 e.Kr., således ett antal decennier efter korsfästelsen.

Den judiska folkgruppen stod dock stadigt i dess egen äldre berättelse och vägrade acceptera förkunnaren Jesus av Nazareth som någon Messias och därmed inte heller Guds son. Även gentemot Roms härskare visade man prov på sin självständighet, något som medförde flera konflikter gentemot dåtidens härskare. Roms kejsare hade dock behov av att få folket i gemen att böja sina huvuden i lydnad, något man framgångsrikt fick genom att ge den framväxande kristna kyrkan ordentlig makt. Kyrkan blev ett framgångsrikt verktyg för att få en majoritet på rimligt gott humör genom religiösa fester och återkommande tillbedjan. Den framlidne Jesus blev inom kyrkan historiens största gestalt någonsin.  Predikningar och böner ledde till enorm tillitsdyrkan med återkommande högljudda försäkringar om att Guds son en dag skulle återkomma och tillse att alla som befanns i den rätta tron och hade genomgått ett kristet dop skulle ledas till ett framtida paradis. Den som däremot förföll i sin tro skulle råka illa ut; det fanns ju ett helvete som man kunde hamna i om man inte följde regler och ritualer.

Gruppen judar var ytterst motspänstig mot dessa påfund. Man påstod med emfas att Jesus inte alls var den rättmätiga Messias som predikats om i mer än hundra år. Inom delar av den romerska eliten menade man t ex att judarna vanhelgade det Rom menade var heligt och att judarna även tillät sådant som Rom avskydde. 

Det judiska folket försvarade sig på olika sätt, inte minst genom att fortsätta hävda att den rättmätige och ende guden, Herren, hade utvalt judarna som ett särskilt folk som stod den ende guden närmare än alla andra grupper. Det här underströk dock splittringstendenserna mellan det judiska folket och de övriga, något som knappast förbättrades av att många boende i och kring Jerusalem och som anslutit sig till kristendomen menade att det var judarna som förrått Jesus och som därigenom bistått att korsfästa honom. En av de framträdande biskoparna, Melito från Sardis, predikade under en kristen påskhelg att judarna var kollektivt ansvariga för Jesu död, och underströk att de utgjorde ett avfälligt folk som mest gladdes under Jesu korsfästelse. Biskopens uttalande skulle följas av fler utfall mot judarna från den kristna kyrkans tidiga kyrkofäder. De som valde att gå med i en kristen församling hyllades parallellt med varningarna om att synagogorna kunde betraktas som bordeller och rövarkulor.

Att man tog i med den typen av släggor mot den judiska folkgruppen hade säkert med kampen om att vinna en acceptans hos de ledande inom romarriket att göra. Här hade judarna redan förlorat en del via upproriskheten mot olika lokala romerska ledare. Om nu Rom ville använda religionen som kraft för att kväsa och stilla den typen av motstånd inom befolkningarna verkade den katolsk-kristna kyrkan ett bättre kort att satsa på. Det dröjde inte heller länge förrän Rom och de expanderande kristna kyrkorna började gå armkrok med varandra. 

Först när kristendomen blev alltmer etablerad började den öppna antagonismen mot det judiska folket reduceras. Det skulle dock dröja upp till ett par århundraden innan kyrkan började fördöma uttrycken för antijudiskhet, men det var lite sent och inte heller tillräckligt skarpt. Motsättningarna mellan icke-judar och judar hade nämligen fortsatt sina egna liv och kom även att på flera ställen i södra Europa att växa i omfång och kraft. Rötterna till detta låg dock inte längre i några mer påtagliga konflikter mellan kyrkan och de judiska templen, utan kan främst spåras till den aldrig sinande konkurrensen om både makt och möjligheterna till än bättre allmänna levnadsvillkor. 

Här spelade främst den snabbt växande handeln in. Småstäder växte upp och befolkades av tidigare bönder och deras barn, vilka skolades till handelsmän och myndighetspersoner. Ny lagstiftning och särskilda dekret skulle underlätta för den dåtida internationaliseringen med utbyten av varor och tjänster.

Det kom snart att visa sig att det här passade den judiska befolkningsgruppen särskilt väl. Inom gruppen hade man etablerat goda och uthålliga kontakter oavsett vilket land man slagit sig ner i. Via dessa kontakter var man verksam i Spanien, Italien, Grekland, Palestinaområdet, Egypten samt längs övriga delar av Nordafrika, varvid man snabbt och effektivt kunde genomföra önskade affärer. Det här retade gallfeber på flera redan etablerade handelsmän och småföretagare i de växande städerna. Judarna började av vissa betraktas som det ovälkomna folket medan andra ansökte om att få konvertera till judendomen och därmed ett insläpp till den uppenbart mer fruktbara handeln. Man räknar faktiskt med att inom de östra medelhavsdelarna av det romerska riket kom inte mindre än ca tjugo procent av judarna att bestå av konvertiter.

                                                                 ***

Gradvis – det tog några århundraden – utvecklades inom den judiska gruppen även en annan viktig ekonomisk funktion, nämligen penningutlåningen. Feodalherrar och kungar, och även bönder, blev alltmer beroende av att låna ihop tillräckliga förmögenheter för sina affärer och intressen. Allt fler inom den judiska gruppen etablerade sig snart som experter på finansiella transaktioner, varvid de så småningom även kom att få uppdrag som skattefogdar och uppbördsmän. Allt detta förenklades dessutom av att man inom den växande kristna rörelsen påpekade att en kristen köpman i första hand borde inrikta sitt arbete på att uträtta något som var Gud till behag och att komplicerade affärer alltför ofta inkluderade rena bedrägerier för att bli lyckade. Inom judendomen fanns inte den typen av motstånd mot kommersiella aktiviteter. 

Judar som med sina kontakter och kunskaper kunde bistå vid alla möjliga affärstransaktioner uppskattades av många samtidigt som den underliggande konkurrensen och polariseringen mellan folkgrupperna också pågick. Ryktesspridningen om judarna som sluga och giriga bredde ut sig alltmer, något som ledde till oro i flera områden där judar hade etablerat sig. Så även i Palestina, där det fortfarande fanns många judiska bönder och småhantverkare som saknade förbindelser med handelsmannafunktionerna. Det här ledde till att åtskilliga judar avsade sig sina medlemskap i den judiska gruppen och lät sig i stället assimileras som icke-judar och som blivande kristna. Att betrakta judar som en genetiskt sammanhållen grupp med gemensamma rötter i den gammaltestamentliga historien är således till stora delar en myt.

Men myter kan tendera att bli långvarigt uthålliga, inte minst under de århundraden då handeln kraftfullt expanderade och då allt fler experter och för handeln viktiga kontaktpersoner efterfrågades. Särskilt i länder som Frankrike och Spanien samt även något senare i Tyskland förblev judarna som grupp alltmer efterfrågade.

Parallellt med denna efterfråga utövade stora delar av andra inhemska befolkningsgrupper tryck på sina nationers ledningar, feodalherrar, furstar, kungar, kejsare och andra inflytelserika inkluderade. Man menade att det var klokt att på något sätt begränsa judarnas inflytanden över hur respektive samhälle skulle administreras och skötas. Judar borde t ex inte tillåtas få vilka uppburna arbetsuppgifter som helst, i synnerhet inte inom offentligheten med alla dess institutioner och verksamheter. 

Den dittills växande ekonomin hade så långt byggt på en tilltagande produktion av bruksvärden, vilken hade lett till den internationella handel där import av olika varor från både när och fjärran hade blivit central. Under den tidiga medeltiden växte det dock fram en ny dominerande handel, nämligen byteshandeln. Man bytte således vara mot vara, något som även kom att stimulera uppbyggnaden av inhemska industrier. Och nu behövdes inte längre den judiska gruppens handelsmän längre, i vilket fall inte lika mycket som tidigare. Kristna köpmän tog i allt större utsträckning över de nya marknaderna och därmed skapades nya förmögenheter och en ny social klass.

Motsättningarna mellan den nya inhemska överklassen och judarna blev allt skarpare. Visserligen fortsatte många judar, särskilt de som etablerats som tillräckligt förmögna och skickliga inom sina fria yrkesområden att assimileras och integreras i både de väst- och östeuropeiska samhällen som växte fram under medeltiden, men de judar som höll fast vid sina religiösa och kulturella traditioner, och som fortsatte att bosätta sig i egna områden riskerade alltid att bli föremål för omgivningens antagonism och våld. Så länge feodalherrar och inflytelserika adelsmän drog nytta av många judars finansiella hanteringar, främst utlåningen av pengar, var dock en majoritet skyddade av denna överklass, men i och med att kungamakten försvagades i länder som Polen, Tyskland och Ukraina uppstod mer öppna konflikter mellan inhemska bönder, handelsmän och småföretagare å ena sidan och de judiska grupperna å den andra. De senare anklagades vara det fattiga folkets utsugare och därmed dess fiender. Vågor av hatfyllda aktioner mot judiska samhällsbyggen och boplatser började bli vanliga. År 1648 gick bondemassor till helt öppna angrepp mot judar i Polen och Ukraina, varvid upp emot 700 judiska samhällen utplånades och flera tusen judar dödades. Dessvärre kom den här typen av katastrofala händelser att upprepas och förvärras, inte minst i länder som Ryssland och senare även i Tyskland med följder också i andra länder.

Gradvis kom feodalismen att brytas ner och adeln att förlora sina tidigare positioner. Därtill kom förbuden för judar att söka sig till andra inflytelserika arbetsuppgifter, ett förbud som den snabbt växande borgerliga överklassen drev fram och också vann gehör för. Det som dock var möjligt för de judiska befolkningarna var att utnyttja sina kontakter och kunskaper inom den rent finansiella sektorn, främst via utlåning av pengar. Mot avgifter, dvs räntor, förstås. I kampen mellan den nya borgerligheten och judarna utnyttjades nya ryktesspridningar: judarna bedrev ren ocker i sin penningpolitik och betraktades av vissa åter igen som snikna och därtill opålitliga.

                                                               ***

Under sen medeltid och framåt har vi i stora delar av det framväxande Europa en tydlig majoritet med övervägande delad kulturell och religiös bakgrund, och så har vi grupperna av judar som envist ihärdigt stått kvar med sin berättelse om sitt ursprung, inte minst den om att man tillhör det av Gud utvalda folket, samt den egna religionen med dess förnekelse av Jesus som någon Guds son och därmed Messias. I stället hävdade man att den riktige Messias skulle komma att uppenbara sig en dag längre fram.
 
Det här spred oro bland folk och inom kyrkan i vissa länder, inte minst i Tyskland, där man under 1500-talet hade konfronterats med de öppna motsättningar som tillkom genom munken och prästen Martin Luther som var öppet kritisk mot katolicismen. Luther blev som bekant motorn i de krafter som ledde till den omfattande reformation som en stor del av kristenheten anammade: protestantismen. Och så hade vi det här med de totalt avvikande: judarna. Den judiska folkgruppen med dess egenartade synagogor blev till en omfattande projektionsduk för mångas frustrationer och interna orosmoln. Äldre historiska berättelser, många med dess snedvridna bilder av de som ju egentligen var skyldiga till förräderiet gentemot Jesus och som ju dessutom var utsugare blev till spridda rykten och satiriska bilder. När ekonomiskt plågsamma och andra förändringar i flera europeiska samhällen reducerade grunderna att stå på och hålla sig till letade man syndabockar. Vilka kunde man ge sig på? Vilka kunde man anklaga för än det ena, än det andra? Under ytan gick vågor av rykten somt här och där ledde till öppna hat- och våldsinslag. Grupper av främst tyska medborgare tyckte sig redan ha plundrats på sina tillgångar av feodalherrarnas och adelsmännens härjningar, varvid de tvingats att ta lån hos judarna för att klara sig, och nu blev de offer även för det som beskrevs som judarnas utsugning. 

På grund av sin religion hade många judar bosatt sig i vissa kluster i städerna för att där låta uppföra sina synagogor; dessa områden kom att bli benämnda ghetton. Allt oftare började folk gå till fysiska angrepp på och inom dessa ghetton, något som kom att driva åtskilliga judar att emigrera till andra länder, främst Östeuropa och Turkiet. Här försörjde man sig främst inom lokala småindustrier och som ensamföretagande småbutiksägare eller hantverkare.

Under 1800-talets andra hälft vände dock de judiska utvandringsvågorna. Det blev nämligen allt svårare att försörja sig i och med att industrialismen tog över det småskaliga hantverket. Inom affärslivet vann den icke-judiska köpmannaklassen över den mindre judiska, arbetslösheten bredde ut sig och många judiska familjer levde i yttersta armod när försörjningsmöjligheterna minskade.

I stället för att underlätta och bistå de judiska grupperna spreds rykten om att de allmänt svåra tiderna var judarnas fel. Begreppet ekonomisk utsugning användes allt oftare, även av dåtidens politiska ledare. Inom Ryssland, dit många judar tidigare sökt sig, jäste missnöjet bland de många i de lägre samhällsklasserna, bönderna inkluderade, vilka visade allt tydligare tecken på desperation och frustration. I avsikt att förleda de mångas upproriska tongångar mot de ledande klasserna skuldbelades judarna för att ha orsakat de flesta av de ekonomiska och sociala svårigheterna. Det här blev inledningen till de än mer kraftfulla antijudiska rörelserna som snabbt fortplantades till mängder av andra västeuropeiska länder och som fick särskilt fotfäste i Tyskland, särskilt efter första världskriget. I Ryssland gav man även ut en skrift med namnet Sion Vises Protokoll, vilket utgjorde ett rent påhitt av den tsar-ryska säkerhetstjänsten med avsikt att påvisa att judarna konspirerade överallt för att skaffa sig världsherravälde över alla andra nationer. Dessvärre lyckades man därigenom att befästa uppfattningen om judarna som inte bara snikna utan som ondskefullt smarta. Detta ledde till förföljelser och våldsamma utdrivningar, så kallade pogromer, i mängder av ryska småsamhällen. Flykten österut förvandlades nu till flykten västerut.

                                                            ***

Under slutet av 1800-talet förvärrades gradvis situationen alltmer för många judar. Hat och hot om våld gentemot judiska familjer och företag växte och som ett försök till motkraft mot detta föddes sionismen. Den politiska rörelsen grundades formellt av den österrikiske-ungerska journalisten Theodor Herzl år 1897 efter publiceringen av den bok han skrivit, Judestaten. På den tiden uppmuntrade rörelsen judisk migration till Palestina som var en region i Osmanska riket. Sionismen kom att bli en nationalistisk väckelserörelse bland många judar i Europa. Namnet sionism fick den sionistiska rörelsen efter Sions berg i Jerusalem, huvudstaden i Juda rike, en av de judiska statsbildningar som fanns i området på biblisk tid. Tillbaka till Sion, således! Till judarnas eget land!

Ungefär samtidigt brottades en grupp tyska journalister med hur man bäst skulle beskriva de böljande, ofta mycket våldsamma antijudiska rörelserna. Det lät inte så bra att öppet skriva om antijudaismen. Och så kom man upp med förslaget att i stället för antijudisk skriva antisemitisk. Det vann direkt gehör. Det lät ju faktiskt bättre och inte fullt lika öppet hotfullt. Både skribenter och historiker anammade begreppet och förde det vidare till vad det är idag, internationellt accepterat och använt. Dock, som redan framgått i texten: semiterna bestod inte enbart av den judiska folkgruppen. Det går inte heller att finna något som kallats prosemitism.

                                                                ***

De judiska familjer som under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom att slå sig ner i länder som Tyskland, Ungern, Österrike med flera europeiska stater skulle inom kort mötas av det hat som grundats i de främst inom nazismen spirande idéerna om att arten Homo Sapiens egentligen bestod av flera inbördes medfödda olika raser. Judarna sågs inte som tillräckligt rena ur rashygienisk synpunkt. De borde utplånas från planeten och skulle man lyckas med det skulle man enklare bereda plats för den nordeuropeiska rasen arierna. Under 1930- och 40-talen, särskilt efter utbrottet av andra världskriget, pågick den i mänsklighetens historia dittills största sociala katastrofen någonsin, den som har rubricerats som Förintelsen – med över 6 miljoner avlivade människor med judisk tillhörighet. Dessutom avlivade nazisterna under samma period även några hundra tusen romer; även dessa betraktades som rasmässigt olämpliga för människans fortsatta utveckling. Den tyska politiska ledningen under rikskansler Adolf Hitler var dirigenter för de här fruktansvärda operationerna, men genomförare var inte enbart representanter för det tyska folket. Inom flera länder i Europa, Sverige inkluderat, fanns många som beundrade och applåderade Hitler och som gärna ställde upp och på olika sätt bidrog till historiens mest omfattande folkmord någonsin.

Direkt efter nazi-Tysklands fall och efter den reorganisation av Tyskland som då skedde sjönk den öppna antisemitismen något tillbaka. Idag skriver vi år 2023. Det tunna locket över den antisemitiska burken har gått upp igen, dofterna, skällsorden, hoten och hatet har återkommit i åtskilliga länder. Den sedan 1948 pågående konflikten mellan många ur arabvärlden och staten Israel har aldrig lösts. Våldet har aldrig lagt sig till ro. Fanatism från olika sidor har blåst liv i den massiva glöd som hela tiden pyrt och alltjämt pyr. 

                                                              ***

Epilog
Jag äter lunch med en gammal god vän på en liten vietnamesisk restaurang i Stockholm. Han har aldrig tvekat om sin egen judiska identitet eller snarare tillhörighet. Han bär ett inte helt ovanligt judiskt klingande namn, både som för- och efternamn. Under vårt samtal om allt möjligt som händer i livet frågar jag honom vilken rätt han beställt till vår lunch. Han svarar Bahn Mi, en typiskt, lätt västerlandsmodifierad rätt bestående av en uppskuren halv painriche i vilken man lägger marinerade, lätt kryddade grönsaker samt rikligt med något kött i bitar. Vad valde du för kött, undrade jag som själv beställt en Poh, en nudelsoppa med lök och kryddor samt tunna biffstrimlor. Jag tog grillat fläsk, jättegott, svarade han. Fläsk!??, utbrast jag förvånad. Äter du som jude verkligen fläsk?

Enligt mosaisk lag, grundad i tredje mosebok, är det ju förbjudet för judar att äta fläsk, fortsatte jag. Han ryckte lite på axlarna. Tja…sa han, sånt där bryr jag mig faktiskt inte så mycket om. Jag äter det jag tycker är gott.

Jag blir lite nyfiken, sa jag. Firar du sabbat på fredagskvällarna? Han tittade omsorgsfullt på mig och skakade på huvudet. Nä, sa han, det har vi aldrig gjort i min familj. Och hur är det med de större helgerna, då, undrade jag. Yom Kippur, för att ta ett exempel. Nä, inte heller det uppmärksammades i familjen, medgav han. Är du över huvud taget troende, fortsatte jag. Lätt paus medan vi fortsatte att äta de rätter vi fått in för ett tag sedan. Nej, knappast direkt troende på det som moseböckerna förmedlar, sa han. På något annat sätt, då, undrade jag. Han drack en klunk vatten och sa att han var nog som de flesta, helt sekulariserad. Ateist helt enkelt.

Men du, sa jag, kan man vara både jude och ateist? Kan man väl, svarade han. Man behöver inte tro på någon gud bara för att man är jude, sa han. Inte?, sa jag frågande. På vilka grunder är man jude om man inte är en troende jude, undrade jag. Tja…mina föräldrar var ju judar, sa han. Och jag bär ett judiskt namn. Och även om vi inte höll strikt på några religiösa ritualer i hemmet när jag växte upp, och även om jag bara några få gånger i mitt liv besökt någon synagoga, erkänner jag mig fullt ut som jude, förklarade han.

Jag gled runt i mina tankar medan jag slevade i mig mer av den välsmakande soppan. Om jag förstår dig rätt, sa jag efter en stund, så är du inte troende och du håller inte på några särskilda judiska traditioner. Jag gissar att du inte kan läsa eller tala hebreiska, men likväl är det ändå något som får dig att identifiera dig som jude. Jag undrar vad det är för något.

Well…, sa han, det är en tillhörighet förstår du. Jag tillhör en grupp, ungefär som man kan tillhöra en idrottsklubb eller någon annan sammanslutning. PRO till exempel. PRO, undrade jag. Du menar en pensionärsorganisation? Just det, sa han. Jag tillhör en judisk grupp på motsvarande sätt, underströk han.

Har du mött någon antisemitism någon gång, frågade jag efter en stund. Jodå, sa han, när jag var ung. Under en affärstransaktion jag då höll på med. Min motpart blev förbannad på mig och väste ”din jävla judejävel” till mig, berättade han. Vad svarade du då, undrade jag. Det kommer jag inte riktigt ihåg, sa han. Jag tror att jag bara avvisade hans tidigare propåer, avbröt affären, och sen sågs vi aldrig mer. Sa han. Ska vi ha kaffe och kaka? Jag bjuder, fortsatte han och log. Allt medan jag tänkte än mer intensivt på judendom, judar som grupp och all komplexitet som inryms i såväl de individer vi är som de grupper vi bildar. 

PRÖVA GÄRNA: VISST ÄR DET LÄTTARE ATT SÄGA ANTiSEMITISK ÄN ANTIJUDISK?

De olika folkgrupper som allt sedan 3000 år f.Kr. dominerade invånarna i Mellanöstern brukar benämnas som semiter. Namnet semiter har sitt ursprung i att samtliga semiter var ättlingar till Noas son Sem, som det berättas om i första Mosebok. Inom de semitiska folkgrupperna talades olika men närliggande språk och med ett gemensamt namn på dessa kom de att kallas de semitiska språken. De semitiska folken ansågs ha sitt urhem i den södra delen av Arabiska halvön, varifrån många vandrade till Egypten och Etiopien samt andra delar av Nordafrika, men även till Palestina och Syrien. Semiterna bestod således av breda folkgrupper vilka under historiens gång kom att kännetecknas som araber, egyptier, nordafrikaner och judar.

Alla de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam har grundats av semiter. Så, när man använder det mer utbredda begreppet – antisemitism – betecknar man då en aversion mot samtliga semitiska folkgrupper?
Nej, det gör man ju inte. Hur kommer det sig?

För att svara på det måste man orientera sig in i den antijudiska debatt som ägde rum och växte sig allt starkare i främst Tyskland i slutet av 1800-talet. Det sägs att det då var en tysk journalist vid namn Wilhelm Marr som föredrog begreppet antisemitism i stället för antijudisk. Begreppet antisemitism blev snart allt mer gångbart och kom t ex att användas i den debatt som hävdade att judar inte borde assimileras och bli till en del av den tyska nationen.

Att en grupp inflytelserika européer på det här sättet valde ut enbart en av flera semitiska folkgrupper kan möjligen ses som ett mysterium, men det är det inte. Till det avser jag att återkomma, men vill i sammanhanget hävda att valet av den judiska gruppen som hatobjekt fick, som vi alla känner till, ett enormt genomslag. Miljoner människor i en mängd länder följde med i de antisemitiska härtågen. I Ryssland urartade de till pogromer som drev tusentals judiska grupper ut ur landet och i Tyskland eskalerade det hela via nazismen till den mänskliga historiens största katastrof, Förintelsen.*
*
Det har inte alls slutet där. Antisemitismen lever och frodas (tyvärr) i främst hela Västvärlden, så även i Sverige.

Detta både bör och ska upp till ytan och synas ordentligt.
Pröva nu: visst är det lättare att säga antisemitisk än antijudisk.
Och du som tillåter dig att öppet klargöra att du är antijudisk – välkommen med din kommentar på denna min text.

PÅ MOTSVARANDE SÄTT SOM NATTENS MÖRKER BÄR DAGENS LJUS BÄR MÄNNISKANS FÖRMÅGA TILL HAT HENNES FÖRMÅGA TILL KÄRLEK.

Tvärs genom människans tvåhundratusenåriga historia löper två parallella, grova linjer. Den ena linjen följer människans längtan efter närhet och samhörighet med andra människor; den är fylld av både värme och åtrå och beskriver hur vi med kraft och lust klänger oss fast vid varandra. Vi bygger kärleksfyllda relationer i par och i små grupper, och vi etablerar mer än gärna de föreningar eller klubbar som möjliggör än mer flertaliga anslutningar av andra, och vi eskalerar även sådana till något än större, såsom nationer vilka vi fyller med högtidliga symboler: fanor, musik, pampigheter av olika slag, kanske med en kejsare eller kung eller en tsar eller president med palats och vidsträckta trädgårdar. Allt för att stärka samhörigheten. Därutöver får vi inte glömma bort religionen med dess föreställningar om en än högre makt och om all prästerlig mystik med alla kyrkor, moskéer, tempel och andra bönehus. Idrottsvärlden fyller gärna på med ytterligare flaggspel och uniformer. Så gör även både affärsvärldens kostymerade individer, givetvis även dess motparter i form av alla fackliga organisationer.

Allt detta glimmar som inviterande köpcenter till lockelser vi har svårt att stå emot. Jag ensam blir ju närmast ett intet mot Vi tillsammans.

Den andra grova linjen som följer, och även skapar, människans historia präglas av närheten till allas våra känslor till hat och lusten till våld. Människan är på det sättet dualistisk: hon vänder sitt ansikte till oss och kan ge oss frid – eller så ger hon oss stryk och ger sig på oss med både hugg och slag, ibland med något mer högljudda medel, ibland med tystare, som när hon nöjer sig med att förgifta den andre eller de andra, eller när hon tar ett snabbt strypgrepp och hindrar den andra från att andas. Gör vi det i grupp mot någon annan grupp kan vi med rimlig bibehållen balans samordna både trängtan till samhörighet och våldet mot andra i en och samma rörelse. Perfekt! Genom att bygga arméer och flygvapen och marina krafter som hörs och syns och som sägs värna om dig och mig och som går till attack mot de andra, de som ju inte är som vi, slår man ihop alla drömmar och föreställningar till en och samma scen.

Så här skrev för inte så värst länge sedan den amerikanske psykoanalytikern, sedermera även Harvard-professorn Erik Homburger Erikson (1902-1994) i introduktionen till en av hans böcker:

”Som art har människan överlevt genom att dela upp sig i vad jag har kallat pseudo-arter. Först har varje hord eller stam, klass eller nation, och sedan också varje religiös sammanslutning, blivit Människorna, som betraktat alla andra som omotiverade och abnorma uppfinningar av någon ovidkommande gudom. För att befästa illusionen av att vara utvald har varje stam en egen skapelseberättelse, en mytologi och sedan också en historia: sålunda befästs lojaliteten mot en bestämd ekologi och moral. Hur alla de andra stammarna kommit till visste man aldrig riktigt, men när de nu ändå fanns var de åtminstone användbara som projektionsskärm för de negativa identiteter som utgjorde nödvändiga fast obehagliga motsvarigheter till de positiva. Dessa projektioner med deras territoriella bakgrund tog människorna som anledning att döda varandra in majorem gloriam.”

Det är en fantastiskt bra, välformulerad sammanfattning av ett omfattande kapitel inom människans psykologi. Behovet av att inhalera, eller snarare introjicera, det vi vill ha nära oss och göra oss samhöriga med motsvaras av vårt minst lika stora behov av att spotta ut, eller snarare på andra projicera, det vi inte vill bära inom oss själva, det som kolliderar med den självbild vi helst vill förse oss med. För att försöka göra oss av med visst föreställnings- och tankegods inom oss letar vi alltid och konsekvent efter några andra som vi kan projicera det icke önskvärda på, och hittar vi inte tillräckligt många andra konstruerar vi ihop tillräckligt många individer till grupper som blir våra lämpliga offer. Det är då vi blir riktiga Vi som står gentemot De andra. Vi behöver alltså De andra för att förstärka våra egna Vi:n. Sen ger vi oss på dem, dessa de ovärdiga, de som har en annan hudfärg än vi, eller de som sysslar med andra kulturella intressen än vi, eller de som har en annan religion än vi etc..

Ju mer hat vi kan odla inom oss, desto mer kan vi fyllas av kärlek till sådana som är som vi, eller nästan som vi. På så sätt bärs kärleken fram av den glöd som tänts av det som vanligen kan bli till hat.

ALLA TILLSAMMANS!

Nu drar de iväg. Vagnarna i tåget är fullsatta, de flesta passagerare, unga kvinnor och män, i svenska militära uniformskläder. Några skrattar under samtalen med varandra, andra ser mer oroliga ut med mer eller mindre uppspärrade ögon. Ett antal officerare går längs tågets korridorer, till synes mest för att kontrollera om alla är fokuserat samlade.
Det är allvar nu.

Längs vägarna i Sverige rullar både lastbilar och stridsfordon. Mängder av förnödenheter och vapen av olika slag är på väg söderut. Fartyg från våra marina enheter ligger beredda i både de blekingska och skånska hamnarna. Snart kommer de gå i skytteltrafik över södra Östersjön mot Litauen och Polen. Brittiska, danska, norska och tyska enheter går även de österut.

Med rungande applåder mottogs Sverige till sist in i NATO som en av dess fullvärdiga medlemmar. Det dröjde inte alls länge innan larmklockorna ljöd för fullt. På bred front hade Ryssland angripit Lettland, Litauen och delar av Polen med flyg, sjöstridskrafter och tiotusentals infanterister.

Den svenska försvarsmakten följde självklart de inövade regelverken. NATO hade per omgående tagit över rodren på alla NATO-länders kommandobryggor. Dess högsta militära befäl hade sin egentliga hemvist i USA och blixtsnabbt hade planer och strategier lagts upp, helt i enlighet med vad man kommit överens om.

Krigsindustrierna i NATO-länderna hade under en längre tid ökat sina produktioner av olika vapensystem och nu hade man trampat på alla till buds stående gaspedaler, snabbanställt mängder med ingenjörer och mekaniker och specialister inom techbranscherna. Nu var det bråttom och snart skulle det börja mullra.

Ombord på de marina fartygsenheterna arrangerades olika typer av pedagogiska upplägg för alla anställda och inkallade militära enheter. De flesta innehöll detaljerade föreskrifter för hur försvarslinjer skulle byggas upp, alltifrån hur skyttegravar skulle grävas till vilka robotiserade luftvärn skulle ställas upp i byar och städers utkanter. Logistiska strukturer baserade på hur stridande förband skulle integreras med sjukvårdstrupper och underhållskompanier genomgicks snabbt.

På den svenska hemmaplanen laddade olika civilförsvarsorganisationer för kommande förväntade attacker från ryskt flyg och ryska missiler från i första hand Kaliningrad.

Vi är så tacksamma för att vi hann gå med i NATO utropade flera svenska politiker, ackompanjerade av flera dagstidningars ledarredaktioner.
Men på gator och torg samlades många med helt andra tyckanden och tänkanden. Vi vill inte skicka våra döttrar och söner till krigets fasansfulla platser, ljöd en del av utropen.

Men de motsades i debatterna på mängder av sociala media: Men det här är ju vad NATO handlar om, uttrycktes det. Alla tillsammans, en för alla och alla för en! Har ni inte fattat det?
Alla tillsammans!

Ombord på de marina fartygsenheterna doftade det allt mer av ångest….

I YTTRANDEFRIHETENS NAMN

Det tycks som om det är möjligt att agera lite hursomhelst i vårt Sverige åberopande den grundlag som hävdar en absolut rätt till yttrandefrihet.
Men så är det inte. Du får inte begå några direkt brottsliga handlingar och inte heller utnyttja lagens bestämmelser för att förtala en person eller en grupp personer. Men du får faktiskt bränna för vissa människor heliga skrifter, och det är som bekant fullt möjligt att göra det helt öppet på gator och torg.

Vissa medborgare i vårt land tycker att det är skändligt och att bränna heliga skrifter i avsikt att enbart provocera borde vara otillåtet. Så tycker faktiskt även jag.

Det engelska uttrycket ”Freedom of Speech” står för den form av yttrandefrihet där du som individ ska ha full möjlighet att verbalt – och fritt – kunna uttrycka dina personliga åsikter om i princip vad som helst samt att kunna argumentera för dem utan att bli avvisad eller tystad. Det, menar jag, är en princip värd att försvara och hylla.
Dock bör denna ”Freedom of Speech” inte sammanblandas med, eller uppgå i, en ”Freedom of Action”. Som ren aktör, således den som i aktiv handling vill demonstrera sina egna åsikter, riskerar man alltid att glida ut på en obehagligt hal is med många oberäkneliga effekter.

Under mina många år som aktivt arbetande gruppsykoterapeut (inom ramen för den s k gruppanalytiska psykoterapin) löd de inledande regelverken för gruppernas sammankomster följande:
”I den här gruppen rekommenderas du starkt att verbalt uttrycka allt du bär på av dina livserfarenheter, din tankar, dina fantasier, även sådant du bär som dina drömmar, även dina känslor. Du kan rikta dig till vem eller vilka du vill i gruppen, mig inkluderad, på sätt som du tycker passar dig – dock fortfarande enbart med ord, alltså verbalt.
Däremot är det inte tillåtet att öppet agera kring det du vill framföra. Du får finna dig i att sitta i den stol du sitter i fram till dess sessionen är slut. Det är alltså inte tillåtet att gå fram till någon, inte heller att enbart gå runt i rummet, och det är inte tillåtet att vare sig visa några kärleks- eller eventuella mer hatfyllda känslor i form av ageranden. Du är välkommen att prata, men inte att agera.”

Gradvis kom dessa grupper att i akt och mening utveckla det som jag menar är en djup och ärlig demokratisk hållning, något som underbyggde och vidareutvecklade deltagarnas fortsatta psykiska anpassning till varandra och till dem själva.

Detta således som en kommentar till dagens koranbränningar och liknande aktioner i samhället.

Samtal med en levande människa i samma rum, eller via ett digitalt mötesrum, eller, varför inte, med en AI-programmerad robot?

Under större delen av mitt aktiva yrkesliv har jag i min egenskap av leg psykolog och psykoterapeut fört ingående samtal med människor som sökt mig för hjälp eller råd inför eller under eller efter livsproblematiska situationer av olika slag. Åtskilliga sådana samtal har som sig bör förts bakom hermetiskt stängda dörrar. Jag har även omfattande erfarenheter av att lotsa människor in i och genom så kallade gruppanalytiska sessioner, där 5 – 8 inviterats till gruppsykoterapier i likaledes stängda rum, allt förstås under fullständig konfidentialitet. (Det var först när olika representanter för det myndighets-Sverige som lavinartat växte under 1980- och 90-talen beslutade att alla konfidentiella samtal måste journalföras med namn, adresser, personnummer, diagnoser, behandlingsplaner och behandlingsresultat som jag beslutade mig för att avsluta den typen av karriär. De flesta var ju långt ifrån psykiskt sjuka och min ”behandling” bestod mer av insiktsbefrämjande edukativa insatser än några psykiatriskt inriktade konventionella behandlingsmetoder.)

Idag läser jag om hur man från psykologiskt håll experimenterar med för mig helt främmande interventionsmetoder, t ex där en programmerad dator genomför tekniskt inriktade behandlingsmetoder via digitala tekniker. Den som sökt hjälp kan således sitta på sin kammarfe hemma och betala för en 45-50 minuters terapitimme tillsammans med den robotiserade figuren och dennes teknologiskt inriktade råd.
Tja…jag ska inte helt fördöma sådana konststycken, men vill understryka att det är otroligt stora skillnader mellan kommunikationer / möten levande människor emellan och de som sker i en renodlat digital värld.

För att förstå det här måste man till att börja med inse att när vi människor möter och samtalar med andra levande människor i ett och samma rum (rummet kan givetvis även vara utomhus, i naturen) är det inte enbart två röster som kommunicerar med varandra. Vi kommunicerar även via våra totala kroppsspråk, särskilt vår mimik. Dessutom producerar varje människa under ett intensivt samtal med någon annan hundratals ”kryddblandningar” i form av dofter, där dessa dofter byggs upp av våra förmågor att processa fram feromoner, kemiska molekyler som liknar våra hormoner, och som har eller snabbt får en mycket stor betydelse för det som kan upplevas som attraktion eller motstånd, genuint intresse eller totalt oförstånd, närhet eller avstånd och så vidare. Vi läser således alltid av varandra på ett betydligt mer fördjupat och vidgat sätt än det vi inte alltid är medvetna om.

Små barn är tidigt specialiserade på det här, detta eftersom de ännu inte lärt in språket med alla dess verbala nyanser. Den specialiseringen vidmakthålls hos många hela livet, dock inte hos alla. En del barn (ganska många faktiskt) kan tidigt bli så frustrerade och avtrubbade som effekter av deras möten med vuxenvärlden att de till slut…..vänder sig från de mer intensiva och intrikata möten som kontinuerligt rads upp under livet till att i stället lägga sin huvudsakliga energi på….ja, datorer, andra tekniska produkter. De blir ofta mer roade av datoruppbyggda spelvärldar än de levande ”riktiga” världar som omger dem.

Små barn tittar oftast intensivt på den vuxnes ansikte. Det är som om ansiktet var en upp- och nervänd triangel, med spetsen på hakan och baslinjen uppe vid hårfästet. Allt i triangeln är av intresse att läsa av, särskilt ögonen, dess rörelsemönster, dess glans respektive brist på glans, även näsan har betydelse, särskilt var den pekar åt för håll. Och så munnen förstås, läpparna, tandraderna. Och dofterna, inte minst andedräkten. Allt läses av, allt sugs in, allt bearbetas – och utvärderas.
Blir barnet besviket? Utslaget? Eller kommer det att känna sig inviterat? Införlivat?
Uppstår samförstånd? Eller brister sammanhanget?
Är de utspel som den vuxne ger uttryck för kongruenta, samlade, genuina? Eller splittrade i minst två, tre olika ”profiler”, omöjliga för barnet att ta till sig och göra till sitt?

Det är för mig fullständigt solklart att den här listan av kommunikationsmönster aldrig kan produceras av någon AI-programmerad robot.
Eller vad tror du?

VAD FÅR OSS ATT FÖRÄNDRA OSS?

Jag känner Arne ganska väl. Han är tio år yngre än vad jag är, änkeman sedan några år, bor i en lite villa som ligger en bit utanför det centrala samhället i närheten. Som pensionär har han inte längre något yrkesarbete, därmed inte några nära arbetskamrater. Han träffar sina närmaste grannar någon gång då och då, men inte särskilt ofta. Han lever ett egenstyrt stillsamt liv, pysslar lite på sin tomt med växtligheten, tar ibland turer med sin roddbåt ut på den närbelägna sjön för att fiska för sitt eget personliga matbehov, kör sin lilla bil till mataffären sju kilometer bort för att handla det han tycker sig behöva. Jag vet att han prenumererar på en av de stora morgontidningarna, men jag tror inte att han är någon flitig läsare av alla nyheter som står där. Förutom sporten. Han gillar att både höra och se på sport av alla de slag, friidrott, lagsporter, även den typ av idrott som kan klassificeras som extra tuff, som MMA och Thaiboxning.

När jag har frågat honom om han gillar att resa till andra platser i vårt land, eller företa sig längre resor än så, svarar han alltid med ett ”nej du, det är inte min grej att resa”. Läser han några böcker då? Nja, ibland kan det väl bli någon deckare, men inte så ofta, säger han. Musik, hur gillar han det? Jodå, radions P4 står ofta på. I bakgrunden.

Han har alltid tyckt och tänkt ungefär likadant under de år jag känt honom. Det går mycket väl att betrakta och beteckna honom som trångsynt, en man utan särskilt vida vyer eller stora idéer. Dagarna kommer och dagarna går och alla ser de ungefär likadana ut. ”Fast en gång i tiden hade jag en hund, en sån där jaktlabrador”, berättade han för mig. ”Då fick man klä sig tidigt året runt och vara ute i skogen och på ängarna och även ta sig lite sena kvällsrundor. Ofta i mörkret. Med en bra ficklampa i handen.”

Brukade du och Inga, din hustru, prata och diskutera mycket med varandra, undrade jag. ”Nja”, svarade han. ”Hon hade ju sitt. Jobbade i butik där borta.” Viftade med handen mot samhällscentrum till. ”Sålde kläder till andra kvinnor. Men vi gick bra ihop. Inga stora bekymmer. Det var sorgligt när cancern tog henne.”

Har du några släktingar på närhåll, frågade jag en gång. ”Näe, inte på närhåll. Men visst, jag har tre kusiner och deras barn. Men vi har inte så tät kontakt. Det blir till jul och någon födelsedag så där”, sa han.
Egna barn då? ”Nej, inga egna barn. Det ville sig aldrig riktigt med Inga”, sa han.

Jag flyttade mina tankar till ett par som jag också känner rätt väl. De är något yngre båda två, relativt jämngamla, i 65-årsåldern. De bor i Stockholms innerstad, en stor och rymlig lägenhet i de centrala delarna. Välutbildade, har haft rika yrkesliv bakom sig, men nu har de sedan ett par år tillbaka pensionerat sig. ”Vi behöver inte jobba längre”, har han, som heter Göran, berättat för mig. ”Vi har sparat i ladorna och Anette och jag har tänkt njuta vårt otium på det sätt som vi tycker att vi har förtjänat.”

Anette och Göran är storkonsumenter av det storstaden erbjuder i form av konserthus, museer, teatrar, restauranger och resor. De unnar sig mycket som andra, något mindre bemedlade, säkert ofta blir avundsjuka på. Nyligen återkom de från en längre lyxkryssning längs kustlinjerna i Asien någonstans, brunbrända, välmående och uppenbart mycket tillfredsställda. De lyssnar mycket på klassisk musik, gärna i stadens konserthus; de läser gärna skönlitteratur och de talar sig ofta varma över något konstmuseum de besökt. ”Rembrandt var ju en fantastisk konstnär, eller hur?” Visst, svarar jag vid dessa tillfällen.

Jag brukar ibland i mina egna tankar jämföra Arne, änkemannen, med Göran och Anette. De tre känner inte varandra, har aldrig träffats tillsammans. Men jag har träffat dem lite då och då under många år. Och funderat över likheter och olikheter. Det intressanta är att jag ser dem, var och en av dem, som påfallande lika varandra – om man så att säga klär av dem deras yttre: deras klädstilar, deras frisyrer och deras val av bostäder med möbler och inredningsdetaljer. Jag tänker: Anette och Göran som ständigt fyller på sina inre förråd av kulturella och andra begivenheter och intressen, inte minst resorna till andra kulturer, borde ju vara betydligt mer vidsynta än enslingen Arne, mer uppfyllda av diverse varierade upplevelser och just därför betydligt mer öppna för helt nya perspektiv och tankegångar än Arne.

Men…näe….är de verkligen det?
När jag lyssnar på det något yngre beresta paret beskriver de tillvaron i stort som de alltid gjort – åtminstone så länge jag känt fem, och det är nu dryga tjugo år. De är i och för sig verbalt ihärdiga och välformulerade….men egentligen ”inget nytt under solen”: De tar ofta upp någon tråd ur sina minnen, trådar jag hört under åtskilliga år, och så repeterar de i stort samma saker, ibland av dem själva benämnda livsvisdomar, om och om igen, utan några nya perspektiv. Politiskt står de två där de står, med fötterna stadigt placerade på parkettgolven. Ingenting nytt, inte någon annan kritik annat än den gamla vanliga, den de alltid riktat mot politiska motståndare, vilka samtliga tycks vara ”korkade” och ”dumma som får”.

Arne är, märkligt nog, lite mer flexibelt öppen trots denna hans relativa trångsynthet. Jag kan lättare pressa honom till eftertankar och att vrida lite på hans inre kikarsikte. ”Ja, jo, så kan man förstås också se det”, kan han mumla medan han bjuder mig på kaffe.

Så, vad betyder det att vara storkonsument av kultur betraktat mot en bakgrund av andras kulturella svältkost?
Vad, mer exakt, är det som får vissa att trampa vatten på ett och samma ställe oavsett vad de är med om och vad är det som får andra att föra sig utåt och bortåt i mer vida cirklar?

Jag avser återkomma om detr här, men du är mer än välkommen att först delge mig dina tankar när du läst detta. Går ju att kommentera direkt här på den här sidan.