Förutsägelser för 2018

Tänk dig en lugn, relativt solig försommardag. Fjärdens vatten är stilla. Du sitter på bryggan med ett metspö i handen. Kroken är agnad och flötet guppar lätt på ytan. Det är tyst, avskalat, skönt. En fin stund i livet.

Det händer inte så mycket. Du börjar fundera på att hälla upp kaffe från den medhavda termosen. Då, plötsligt, rycker det till. Det är inte något lätt ryck. Det är inte bara så att flötet dras ner en liten bit. Rycket är så stort och kraftfullt att det känns som om hela spöt med dess lina kommer att slitas ur dina händer. Om du håller emot kanske hela du kommer att dras med, rakt ner i vattnet.
Vad i all sin dar är det här? Vad är det som händer?

Du håller emot all du kan, kramar spöt hårt, hårt, tar spjärn med dina fötter mot en av bryggans pollare. Du börjar kallsvettas. Vad är det här för något? Det här kan ju knappast röra sig om en fisk som hugger. Det här är något för dig okänt. Och helt oförutsägbart.

Ungefär så där kommer 2018 att gestaltas. Allt går sin gilla gång, men plötsligt….det oväntade, det dramatiska, det svåra. Inga långdragna sekvenser, utan korta, intensiva, flera klart obehagliga, och du måste ta spjärn för att hålla dig kvar där du är. Så, plötsligt, är det över, stillheten glider tillbaka igen, det är lugnt, solen står allt högre på himlen, du gläds över värmen, de glada skratten….och plötsligt…ett nytt crescendo, ett drama du aldrig trodde skulle uppenbara sig på det sättet, snabbt, intensivt…och sedan lugnet igen.

Det känns inte riktigt bra eftersom du inte har kontroll. Ingen tycks ha riktig kontroll.

Vad det mesta handlar om?
Det är svårt att riktigt veta. Det är som om olika kraftpaket på helt olika ställen på planetens yta tycks samverka utan att man riktigt förstår samordningens underliggande spel. Vissa händelser är dock klart miljörelaterade. Det kommer att uppstå väderfenomen, varav vissa är mycket svårförklarliga. Nya jordbävningar uppenbaras med rätt svåra följder. Det kommer att uppstå dramatiska svängningar på vissa av världens börser. Det kommer att bli flera storpolitiska utspel lite här och var. Det är inte enbart Storbritannien som strävar efter att lämna EU, och hela EU blir allt mer till en dramatisk skådeplats för olika rörelser. Det kommer att uppstå nya sjukdomsepidemier, vissa svåra att hantera. Och framför allt kommer det att sjuda av flera enorma folkförflyttningar, främst av människor som kämpar desperat efter att komma till något land och någon plats för att om möjligt förlänga sina sargade liv.

Hur länge Donald Trump kommer att förbli president i USA?
Inte så värst länge till. Trots att han faktiskt ser ut att sitta säkert i sadeln. Men nya avslöjanden kommer….

Och så allt där emellan, då solen lyser och fjärdens vatten är stilla och barnens skratt och glada lekar får oss att ändå känna visst mått av lycka och en spirande optimism. Då allt går sina gilla gång och då blommorna fortsätter att prunka och då vi fortsätter att föreställa oss att livet ändå går som på räls.

Advertisements

Gott Nytt År!

För några år sedan skrev jag en text med rubriken Föreställningar. Vi gör oss föreställningar om det vi kallar verkligheten runt oss och vi gör oss föreställningar om vilka vi själva är. Så nu, i brytningen mellan det gamla och det nya året, publicerar jag texten om våra föreställningar på denna min bloggsida.

“Jag är en naken hjärna som vilar i ett akvarium. Ena ögat har de låtit mig behålla. Det sitter som ett litet målat ägg på sin stängel framför själva hjärnan. De har tagit bort allt som jag inte behöver: kroppen, halsen, ansiktet, själva kraniet, ögonmusklerna. Men ett öga har jag fått behålla. Jag ser bra – men bara rakt fram. Av någon anledning har de också lämnat ytteröronen kvar. De slokar sorgset på var sin sida om de grågula, veckiga hjärnhalvorna … Sammanfattningsvis ser jag ut som en trådig havsmanet med ett uppspärrat emaljöga i fören.”
Ur En levande själ av P C Jersild

 

DR FRANKENSTEIN lever. I sitt laboratorium har han avlägsnat en mänsklig hjärna från skallbenet och ryggmärgen. Hjärnan har ­därefter placerats i ett kärl fyllt med en särskild vätska innehållande alla de näringsämnen som hjärnan behöver för att hållas vid liv. De av hjärnans neuroner som vanligen kommunicerar med resten av den bortopererade kroppen har blivit kopplade till en superdator. Datorn förser hjärnan med blixtsnabba informationer om att allt är fullständigt normalt. Den matar hjärnan med bilder av olika yttre objekt: gator, hus, bilar, andra människor, ljud från ett stadsliv, himlen med moln och så vidare. Hjärnan uppfattar att den ’ser’ allt detta, men egentligen rör det sig bara om elektriska impulser.

Nu är ju du inte den som bara består av en hjärna som ligger och skvalpar i ett kärl. Du sitter ju i en soffa eller på en stol och läser en artikel. Eller hur? Eller … hur kan du förresten veta det? Du kanske bara matas med det du tror är en soffa eller en stol i ett rum. Eller … ?

Filmen The Truman Show med Jim Carrey i huvudrollen som Truman Burbank kom 1998. Redan som nyfödd valdes Truman ut för att växa upp och leva i en fullständigt artificiellt konstruerad miljö, en jättestudio med dolda kameror överallt. Alla skulle i realtid kunna följa Trumans liv in i minsta detalj på tv utan att Truman själv hade en aning om att han bara var försöksperson i en gigantisk dokusåpaserie som visades överallt. Alla människor runt honom var betalda statister, till och med hans hustru. Men en dag faller en av de jättelika strålkastarna ner från den konstgjorda himlen precis vid sidan av Truman. Har du upptäckt strålkastarna över dig? Har du fått syn på de dolda kamerorna? Hur vet du att du inte är med i en dokusåpa?

Science fiction-filmen The Matrix handlar om hur människorna fick för sig hur världen såg ut år 1999 när de i själva verket var offer för en datasimulerad, fullständigt artificiell indoktrinering. Den vid Oxford University i England internationellt uppmärksammade filosofen Nick Bostrom (han är svenskfödd) menar att det som filmen visar inte är någon renodlad fiktion. Vi lever, menar han, de facto i en värld som till stora delar bygger på datasimulation.

Vad är då verkligheten? Finns den? Den här typen av existentiella frågeställningar utgör ett alltid lika välkomnande hus för inte bara naturvetare utan främst filosofer. Platon (427–354 f Kr) skrev i sitt verk Staten att det människan tycker sig uppleva endast utgör avbildningar och ett skuggspel av en bakomliggande verklighet. Den franske filosofen René Descartes (1596–1650) hävdade svårigheterna med att skilja mellan drömmar och övriga upplevelser. Hur ska vi veta att det vi förnimmer verkligen existerar, frågade han. Hur ska man veta att man själv finns? Och så gav han svaret: Cogito ergu sum – Jag tänker, därför existerar jag. Descartes lade därmed grunden för skepticismen. Vi kan inte enbart nöja oss med att ta något för givet bara för att någon annan menar att det är sanningen. Tänkandet och det allmänna intellektets möjligheter forcerade dörrar: allt fler blev skolade till en ny form av analys och därmed även till en ny form av självständig hållning.

Det var mycket som hände under 1600-talet. Upplysningstidens epok inleddes, människan skulle inte längre gå i slaviskt ledband till vare sig furstar eller kyrkan eftersom allt fler hävdade människans rätt att tänka själv. Ur detta föddes de moderna revolutionsidéerna, av vilka den historiskt banbrytande franska revolutionen 1789–1799 ledde till delvis helt nya samhällsideologier.

Men kom vi därmed närmare verkligheten? Vad menar vi förresten med verkligheten? Dagens astronomer och kosmologer kämpar på för att försöka vinna den slutliga kunskapen om universum. Har universum några gränser? Varför fortsätter materien att accelerera utåt, bort från den förmodade lilla sammanpressade entitet som för snart 14 miljarder år sedan på bråkdelar av en sekund exploderade och började bilda allt som finns? Finns det dessutom flera parallella universum? Allt fler seriösa kosmologer börjar tro det. Samtidigt letar dagens partikelfysiker vidare i sina laboratorier efter materiens minsta byggstenar. Består dessa av strängar som hoppar och far på, som det verkar, slumpmässiga sätt? Är det sådana vi alla är byggda av?

Allt mer komplicerad information flödar över oss. Med diverse tekniska hjälpmedel, särskilt datorer och smarta telefoner, har vi fått ett slags vidvinkelobjektiv till allt större ytor. Men vi människor har ett problem och det är ett som växer ju mer information vi får. Problemet handlar om hjärnans begränsningar. Vi kan inte hantera hur mycket information som helst. Vi kan inte analysera alla dessa mängder av sekvenser av data som ständigt sköljer in över oss. Det är som att ställas inför en till synes outsinlig flodvåg som bara väller in. Vi blir översvämmade.

Vad gör vi då? Bygger vi barrikader? Ja, det gör vi faktiskt. Det vill säga vi försöker så gott vi kan. Vi blundar och kör på som om världen inte var under stor förändring. Vi har visserligen anpassat oss på sätt som gör att vi faktiskt klarar att köra bil även i intensiv stadstrafik (nåja … klarar och klarar, alla gör ju uppenbarligen inte det) och därmed har vi på sätt och vis lyckats förflytta oss från stenåldersnivån, men vi hanterar inte de moderna miljöerna med dess snabba förändringar utan att vi blundar eller försöker slå dövörat till lite då och då. En del av barrikadbygget består av regressioner. Regression innebär tillbakagång. Tillbakagång betyder i det här fallet att man åtminstone delvis överger delar av det man lärt sig för att istället ta till diverse illusoriska trick, det vill säga föreställningskonster.

Därmed avviker ett antal människor från de filosofiska utgångspunkter som använder skepticismen som ett intellektuellt redskap. Om tillräckligt många gör det reduceras det allmänt kritiska tänkandet, därmed även självständigheten. Vi går tillbaka till ledbandsstadiet. Det kyrkliga kan därmed åter få ett visst uppsving, men det bildas också nya och en del andra nygamla grupper som drar till sig dem som inte längre står ut med att söka efter det som skulle kunna kallas den sanna verkligheten utan som istället föredrar Predikaren med stort P som talar om hur det är – punkt. Bland de nygamla grupperna finns, bara som exempel, de så kallade fornsedarna. De har tagit till sig den gamla asatron med Oden, Tor, Freja med flera gudar som idag tillbeds med samma varma låga som hedningarna gjorde förr. Man kan även kalla det stigande intresset för allsköns medial verksamhet för motsvarande regressiva tendenser. Det rent av dräller av medier och siare som påstår sig kunna tala med de döda och som genom sina förmenta kontakter med andevärlden tjänar pengar på vissa människors förtvivlan efter det att någon närstående avlidit. Vi har även de så kallade djurkommunikatörerna, vilka hävdar att de förmår tolka hundars, hästars, katters och andra djurs känslo- och tankeliv.

Även inom den tillämpade psykologins domäner uppstår till och från svikt i det kritiska tänkandet. Det gäller kanske särskilt inom den kliniska sektorn där många psykologer, även några av dess mer framträdande förbund, försöker trava fram i de medicinskt upptrampade spåren. Att försöka sätta statiska diagnoser på patienter har blivit inne. Därmed hänvisar man således till sjukdomar som man föreställer sig har att göra med genetiska defekter eller annan uppstånden sjukdomsbild. Psykiska tillstånd sorteras därmed in i de stora medicinska biblarna; har man en viss uppsättning symtom blir det diagnos och tvingande journalföringspliktig behandling. Är det alltid fel? Nej, det tror jag inte, men psykologisk vetenskap bör enligt min mening endast med största möjliga skepticism sättas in vid sidan av alla kemiska preparat i medicinskåpet.

Att människor ofta förvanskar sina sinnesintryck och förvandlar dem till något annat än det som från början uppenbarade sig var väl känt inom den så kallade vittnespsykologin som växte fram under 1940- och 50-talen. I rättsliga sammanhang, inte minst i grova brottmål, händer det att alla möjliga inblandade personer påstår sig ha sett och hört och upplevt saker som totalt kan motsägas av andra. Vem har rätt och vem har fel och vem bär på blandningen av det ena och det andra? Sådant kan utredas under förutsättning av att man använder sig av en gedigen utredningsteknisk modell där det kritiska tänkandet måste finnas med som en operativ kärna.

När människor möts i kongress-salar, kreativa seminarier och på andra, liknande sätt där den övergripande uppgiften kan vara att förmedla och tillskansa sig erfarenheter och kunskaper är det enligt min övertygelse mentalt hälsosamt att alltid, konsekvent, se till att det ska vara högt i tak och välkommet med kritiska reflektioner. Vi vet nämligen inte vad den absoluta sanningen är med just någonting. Den som dogmatiskt hävdar hur det är och hur det därför måste vara bör vi vara särskilt kritiskt uppmärksamma mot. Den personen laborerar nämligen främst med sina föreställningar. Vi kan lyssna och vi kan skapa våra egna idéer kring det vi hör, men vi gör klokt i att fortsätta med våra egna djupdykningar i granskningens ocean.

Dan före dan före dan då man får doppa!

Den följande texten skrev jag idag för precis ett år sedan.
Jag tycker att den kan vara värd en repris – så här är den:

OCH VEM ÄR DU, DÅ,
frågade Tomten med intensiva och spända ögon.
Frågan oroade mig. Vem är jag egentligen? Eller vad är jag? Eller hur är jag?

– Tja, svarade jag efter en stund, jag är väl en vanlig enkel människa.
– Hoo, hoo, haa, haa, mullrade Tomten skrattande. Det lät inte alls särskilt vänligt.
– Vad då vanlig enkel människa? Vad tusan menar du med det?
Rösten var avgrundsdjup. Ekot från den rullade längs väggarna.
– En vanlig människa. En som de flesta andra, försökte jag.
– Hoo, hoo, hoo, haa, haa, haa. Tomten vek sig framåt med sitt bullrande skratt.
– En som de flesta andra, jo, jo, sa han och stirrade på mig. Och så fortsatte han: Nu ska jag lära dig någonting. I likhet med de flesta andra består du mest av vatten. 60% ungefär. Vet du vad vattnet är bra för?
– Nja, det har jag aldrig tänkt på. Vad är det bra för?
– Genom vattnet vare sig sjunker eller stiger kroppstemperaturen för snabbt när omgivningstemperaturen växlar, skrockade Tomten. Har du aldrig tänkt på det?
– Hm, näe, faktiskt inte.
– Och din hjärna, som i just ditt fall inte verkar vara särskilt effektiv, den innehåller 75% vatten. Varför innehåller hjärnan så mycket mer vatten än resten av kroppen, domderade Tomten och såg förtjust ut.
– Nja, det…
– Det vet du inte, nä, avbröt Tomten. Men vattnet leder elektricitet, ser du. Och dessutom är vatten en bra transportväg för syreatomer. Det hade du ingen aning om, va?
– Nja, aning och aning, hade jag bara fått tid att tänka så…
– Skryt inte, sa Tomten. Du använder antagligen inte ens två procent av dina hjärnceller. Hur många hjärnceller blir det, förresten? Två procent. Nå?
– Två procent av…hur många då, stammade jag försiktigt.
– Av alla de hjärnceller som din skapare har sett till att du fått i din arma skalle, förstås. Hur många är det?
– Ja, kan det vara upp emot hundra tusen nånstans, kanske, frågade jag försynt.
– Nej, min vän, sa Tomten vänligt. Eller nästan, om du lägger till ordet miljarder efter. Hundra tusen miljarder. Det du. Och nu får du en hemläxa till nästa gång vi ses. Hur mycket är två procent av hundra tusen miljarder? Sen ska du få en läxa till. Om varje nervcell kan koppla sig till hundra tusen andra nervceller, hur många möjliga kopplingar kan då uppstå?
– Hundra tusen kopplingar från hundra tusen miljarder celler? Det går ju inte ens att räkna ut.
– Nä, just det. I vilket fall befarar jag att just du inte kan räkna ut sånt. Nå, är du fortfarande en vanlig, enkel människa?
– Nja, enkel och enkel. Det finns kanske inte någon enkel människa. Och variationsmöjligheterna för det som pågår i vårt inre måste ju vara enorma, kolossala.
– Vackert! Nu börjar du nog använda upp till tre procent av din hjärnkapacitet. Bra jobbat!
– Men på ytan ser vi ju ändå så lika ut. Vi beter ju oss också så likformigt, relativt sett. Hur kommer det sig?
– Tänk själv, och fråga inte mig förrän du tänkt till. Öva dig så kanske du kan komma upp till fyra procent, rent utav. Varför beter ni människobarn er så likformigt?
– Det kanske har att göra med att vi fostras och tränas till det. Från födseln och genom hela livet.
– Ser du! Nu börjar det hända grejer. Du tänker till.
– Men att det ändå inte uppstår fler variationer hos människor. Det borde ju göra det.
– Tänk! Tänk efter! Och när du gjort det kommer du att inse att det finns miljoners miljoner avvikelser. Det finns tänkande genier, handlande genier, icke-tänkande dumskallar, praktiker och ickepraktiker, och så hela raddan av inbillningar om både ditten och datten. Till exempel kan man ju få för sig att man bara är en enkel, vanlig människa, eller hur?
– Jo, det är ju en form av tolkning, förstås.
– Hurra! Bravo! Tolkning, det gillar jag att du säger. Ni människobarn, ni tolkar allting. Precis allting. Ni får för er allt möjligt. Ni berättar sagor för varandra, inte bara när ni som vuxna ska umgås med barn, utan även i ert dagliga vuxenumgänge. Sagan om Livet självt. Den upprepas och upprepas i oändlighet. Till slut tror ni på eländet. Och så beter ni er därefter.
– Eländet?
– Just det. Men ni gör ju också så gott ni kan. Ni kan ju inte så mycket bättre. Det är rätt få som kommer upp till tio procent av hjärnans kapacitet.
– Men hur vet du det? Tolkar inte du som tomte också? Och då kanske du tolkar fel, eller hur?
– Haa, haa, haa, hoo, hoo, hoo, skrockade Tomten. Nu börjar här hända saker. Nu får det vara slut på dagens lektion. Nu tycker jag att vi tar paus för att fira jul. Sånt är roligt! Vi måste ha roligt ibland. Vi måste försöka vara glada. Ju lyckligare vi är desto mindre behöver vi använda hjärnan i dess fulla kapacitet. Så nu ska vi ha det tjosan och hejsan! Och välkommen till bords!

Och så försvann han.

Och medan jag började duka fram sillen, skinkan, syltan och allt det andra kom jag att tänka på vad Tolstoj skrev i början av boken Anna Karenina: ”Alla lyckliga familjer är likadana, men varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.”

Så – God jul och Gott Nytt År – och må lyckan vara med Dig!

En historia om människans identitet

Den här krönikan skrev jag för fyra år sedan och fick publicerad i tidskriften Meetings International. Läs och begrunda.

”När individen möter de andra tenderar hennes oberoende att inskränkas. Men individen kan inte undkomma de andra, utan måste lära sig att hantera denna inskränkning. Är de andra formerade som en grupp kan det uppstå en gruppeffekt som på olika sätt förändrar individen eller hennes existens. Individen kan genom stöd, skydd, samarbete och liknande förstoras av gruppen, men hon kan också förminskas av gruppen, t ex genom integritetskränkning.”
Ur Social kompetens – När individen, de andra och samhället möts av Anders Persson

Benny, 51 år, hade fått sitt namn på förslag av faderns äldre bror, en riktig jazzdiggare, som menade att Benny Goodman var gudasänd, större än någon annan musiker på jorden. Helst hade farbrodern önskat att Benny även fått med sig Goodman som andranamn, men så blev det inte. Larsson fick duga.

Benny bor i en lite sliten två­rummare i en förort till Stockholm, och har en satt kroppshydda med en begynnande kula till mage. Det är min lilla öltunna det här, brukar han skrattande säga till någon av hans mycket få vänner samtidigt som han klappar magen. Håret har börjat glesna och har sakta men säkert naturomvandlats från helsvart till gråsprängt.

Allt sedan Benny lämnade föräldrahemmet när han var 24 år har han bott ensam. Han har aldrig varit fysiskt ihop med någon kvinna. Inte med någon man heller för den delen. Bakom sig har han en avbruten gymnasieutbildning. Det var ett ekonomiskt program han valt eftersom han vid den tidpunkten hade tänkt sig att så småningom starta eget i form av någon butik där han kunde tänkas sälja något intressant, datorer och annan elektronik, kameror och sånt. En gång i tiden hade hans pappa tagit upp den tråden under en middag i hemmet. ”Det där kan man nog göra pengar på”, hade fadern sagt. ”Det är så många människor nuförtiden som vill ha en massa såna prylar”, sa han. ”Så det tycker jag du ska fundera på.”

Faderns intresse för pengar gick inte att ta miste på. Inte för att han tjänade så mycket på sina handelsförbindelser mellan svenska sågverk och uppköpare av virke i främst södra Europa, men när han väl var hemma satt han ständigt i sitt lilla arbetsrum och räknade på sina möjliga affärer, skötte alla möjliga bankärenden, bokföring med mera. Lille Benny kände sig ofta i vägen och slöt ängsligt upp bredvid sin mor, som jobbade som vårdbiträde på deltid. Hon var själv en lätt orolig själ och samtidigt som hon omslöt sitt enda barn med all värme hon förmådde erbjuda överförde hon också sin egen oro på sonen. Livet var farligt och andra människor inte att riktigt lita till. Benny blev typiskt hårt modersbunden och sörjde intensivt när hon plötsligt fick en snabbt grasserande cancer och dog. Han var då 17 år och hade börjat jobba som butiksbiträde i en färgaffär. Hemma satt han mest och spelade dataspel i sitt pojkrum medan fadern alltjämt fortsatte att vara försjunken i sina ekonomiböcker. Frukost och middag åt man oftast tillsammans och det märktes att husmodern försvunnit. Kosten var enkel och relativt mager.

Via jobbet i färgaffären fick han praktikplats inom en mindre målerifirma, vilket senare ledde till anställning. Han trivdes rätt bra med det. En något yngre kollega i firman kom att bli en vän och via honom fick han kontakt med en annan kille som jobbade som brevbärare. Sporadiskt, men inte särskilt ofta, träffades de tre under fritiden, besökte någon pub, drack några glas öl och pratade fotboll. Fast det var ytterst sällan de gick på någon match.

Så sitter Benny där framför sin dator och kopplar upp sig på något online-spel. Efter någon timme klickar han ner, stänger av och ger sig ut på promenad. Han brukar göra så för att röra på sig lite grann. Det är aldrig någon medveten power walk, mest en lugn, promenadrunda på en dryg halvtimme. Skulle någon träffa honom och fråga honom hur han mår skulle han ljuga lite och säga att allt är bra. Det är lugnt, skulle han säga. Allt är okej.

Men det är det egentligen inte alls. Han känner sig tom, innehållslös, utan riktig energi. Det har han gjort sedan modern dog. Visserligen kan han tidvis blomma upp när han är ute på puben med sina två kamrater, men väl hemma igen är det ledan och missmodet som dominerar hans känslotillstånd. Dataspelandet är en flykt bort, som till en annan värld. Det hjälper lite grann – för stunden.

Nu går han där på sin promenad. På ängen ser han något stort vitt. En tältduk. Ett jättetält. Nyfiken styr han sina steg ditåt. Han hör musik. Det låter om dragspel och gitarr. Och nu sjunger någon. En mansröst: ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig, och bevarat mig som sin.”

Försiktigt närmar sig Benny tältets ingång. En stor banderoll vajar lätt i kvällsbrisen: ”Välkommen! Här hittar du din nya familj! Varmt välkommen!” Benny trampar försiktigt på samma ställe vid ingången då han plötsligt känner en mjuk arm om livet. En storväxt kvinna står vid hans sida. Hon ler mjukt mot honom.

Tio minuter senare ligger Benny på knä med huvudet i den storväxta kvinnans knä. Han gråter hejdlöst.

Två timmar senare är Benny inskriven som medlem i frikyrkoförsamlingen.

Tre dagar senare förklarar Benny att han är frälst och att han för första gången i sitt liv har mött Gud.

Tre veckor senare har Benny sagt upp sig från målarfirman för att nu ägna sig åt frikyrkan på heltid, utan något egentligt arvode men mot löfte om att kyrkan ska förse honom med mat tre gånger om dagen och dessutom bidra till hans bostadsavgifter.

Sex veckor senare tar Benny debatt mot dem han möter och som ifrågasätter hans nya trostillhörighet, bland dem även hans två nu före detta vänner. Han är nu fullständigt uppslukad av sin kyrkas hemvist och förklarar den som den enda giltiga och sanna kyrkan i hela världen eftersom den strikt följer evangelierna och vissa andra skrifter som inga andra kyrkor eller trossamfund har tillgång till.

Vem är jag? Vad är jag som frågar vem jag är?

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor (född 1931) hävdar i sina skrifter att personlig identitet är något som utvecklas hos människan när hon medvetet strävar efter att förstå sin plats i ett kulturellt, socialt och historiskt sammanhang. Det är först när man inser hur alla djupt rotade kulturella värderingar i det samhälle där man växer upp fungerar som vaccinationsinjektioner i varje människa som man kan börja förstå vad och vem man själv är. Varje barn formas till sin individualitet via familjens och skolans dogmer och sociala tyglar. Därefter fortsätter processen via olika andra tillhörigheter: nya relationer, arbets- och föreningsliv. En människa kan därför inte svara på frågan om vem hon är med mindre än att hon tar alla dessa influenser i beaktande.

Taylor påpekar dock att det existerar många typer av sammanslutningar i det moderna samhället som förhindrar eller försvårar människans kunskapsinhämtande och hennes intresse för självreflektion. Istället klistrar man på mer eller mindre enkla diagnoser och etiketter på varandra, vilket ofta leder till vanföreställningar och social dysfunktion. Men självreflektion i sig räcker inte för att förstå vem man är, menar Taylor. Hur identiteten och personligheten formas är ofta så komplext att det kräver timmar av undersökande dialoger med andra för att reda ut alla ihoplänkningar av sociala, etniska, religiösa och historiska processer. Sådana dialoger måste föras i rum med högt i tak och god stimulans för total yttrandefrihet, alltså i demokratiskt byggda rum.

Även den idag 84-årige tyske filosofen och sociologen Jürgen ­Habermas har tryckt på nödvändigheten av en öppen och djup och ärlig dialog för att undersöka den egna identiteten. Han menar att identitet inte ska sammanblandas med vår lust att likt träsnidare eller lergodsskulptörer definiera den som är utanför oss själva. Sådant tillhör den enklare formen av nybehaviouristiskt pusselläggande, där relationer mellan människor stadfästs via enkla etiketter och enkla värderingar om vem som är bäst och vem som är sämst. Människans identitet är ett uttryck för en pågående process, menar Habermas, och den processen har egentligen inte något slut. Under förutsättning av att vi inlåter oss i dialoger med varandra gör vi det möjligt att fortsätta att utveckla och även att förändra identiteten.

Habermas är en stark förespråkare för pluralistiska samhällen sammanhållna av en väv av lust till så kallade affirmationer eller känslomässigt laddade bekräftelser i kombination med en nyfikenhet på och beredskap till att ta emot människor som kommer med andra perspektiv och livserfarenheter. Det är i sådana sammanhang vi breddar och utvecklar oss som människor och det är då vi når en djupare kunskap om vem ”jag” är.

I en del psykologiböcker, även de i modernt format, hävdas ibland att personlig identitet är ett uttryck för en upplevelse av att man är en unik individ med klara gränser mellan sig själv och andra och att det är ”jag själv” som svarar för egna tankar, beslut och handlingar. Men det är att reducera sig själv till ett ”Jag AB”, en egen, självskruvad form som bara är min egen, högst personliga konstruktion. En sådan är oftast intimt kopplad till begrepp som narcissism och chauvinism samt på ett bredare socialt plan etnocentrism och tribalism. Det är då personlig identitet kokas ner till en oftast svår social problematik med segregering och hotande våldsspiraler som effekter.

Benny hittade ett tält och blev omfamnad av frikyrkan. Därmed fick han äntligen ett erkännande och en tillhörighetsupplevelse som han snabbt lärde sig att lita till. Men han kunde lika gärna ha hittat en supporterklubb till fotbolls- eller hockeylaget. Det finns mycket stora likheter mellan dessa kyrkor. De odlar sin tro, de går in för bekräftelser av dem som kvalificeras för att träda in över dess gränser, och de sluter sig samman och hävdar sina medlemmars identitet, inte i första hand via undersökande dialoger och uppmaningar till självreflektioner, utan via yttre symboler och diverse historiska berättelser.

Benny är idag en frälst man som även försöker frälsa andra genom sin nyvunna tro. Men han skulle lika gärna kunnat ha hamnat i sällskap bärande någon randig halsduk, tillika virkad mössa med de rätta färgerna, skanderande att det är ”vi” som är bäst. Och där och då riskerar de dialogstimulerande mötesplatserna med de andra att ta slut och då är man nära vägs ände.

Människan, narcissismen och samhället

Den nedanstående texten skrev jag, och fick publicerad i tidskriften Meetings International, för sex år sedan. Den har sin bäring även idag.
Läs och begrunda.

“Det lilla barnets upptäckt av den egna kroppen i spegeln är en källa till förundran och också tillfredsställelse, ett slags bekräftelse på att man i någon utsträckning finns till som en egen person. Den upptäckten är dock en återupptäckt. Den första spegeln är moderns ögon i kombination med hennes händer som smeker huden.”
Ur Människan är en berättelse av Clarence Crafoord

 

I SLUTET PÅ 1970-TALET utgavs boken Den narcissistiska kulturen av den framlidne amerikanske historikern och debattören Christopher Lasch. Boken blev med rätta mycket uppmärksammad och översattes till flera språk. Lasch skräder inte orden: det moderna västerländska samhället har misslyckats med att tillhandahålla tillräckliga verktyg för att få människor att utveckla genuin empati och solidaritet med andra. I stället har vi premierat ”älska-dig-själv-konceptet” så till den milda grad att vi fått det vi bett om: alltför många självcentrerade, egoinriktade personer, ofta med en uppblåst föreställning om den egna personens förträfflighet. När kärleken till och omsorgen om nästan blir ett andrahandsval för en majoritet människor börjar grunderna knaka avseende den relationsmässiga hållfastheten i samhället. Då börjar snart också hela samhällsbygget svikta i dess många komplicerade fogar.

Hur har det kunnat bli så? Vad är det för mekanismer som driver fram en narcissistisk kultur? Låt oss börja med att repetera själva begreppet narcissism, som har sitt ursprung i den grekiska mytologin.

Flodguden Kefissos fick en son som växte upp till en underskön yngling vid namn Narcissus (på grekiska Narkissos). Han blev livligt uppvaktad av olika nymfer, som bedyrade honom sin kärlek. Men Narcissus tycktes inte alls särskilt intresserad, vilket retade Afrodite, kärlekens gudinna. Afrodite beslutade sig för att ge Narcissus en ordentlig läxa och då ynglingen under en jakt kom till en källa med kristallklart vatten lutade han sig fram över vattenspegeln för att dricka. Då fick han syn på sin spegelbild och blev fullständigt hänförd. Något vackrare hade han aldrig sett. Afrodite lät honom uppfyllas av kärlek till bilden av sig själv och Narcissus kunde inte slita sig från platsen. Han sträckte ner sina armar i vattnet för att krama den egna avbilden. Om och om och om igen försökte han utan framgång. Så blev Narcissus sittande där han satt, plågad av den längtan som aldrig kunde tillfredsställas. Allt mer försvagad gick han en dag döden till mötes. När hans kropp förmultnat växte en vacker blomma fram, den blomma vi alltjämt kallar narcissen eller pingstliljan.

Narcissism står alltså för en egoinriktad kärlekslust. Energin riktas således i första hand inåt mig själv. Frasen ”jag har rätt att bli älskad för den jag är, oavsett vem jag är” skulle kunna stå som mantra vid narcissismens entré. För att bättre förstå psykologin bakom den personliga narcissismen går vi tillbaka till Sigmund Freud. Han publicerade år 1914 en liten essä rubricerad ”Introduktion till narcissismen”. Vid den tidpunkten hade Freud utvecklat sina teorier om människans grundläggande, psykiska driftliv, där sexualiteten dominerar totalt. Källan till drifterna utgörs av en ren kroppslig retning, vilken leder till en allt mer ökad inre spänning, vilken i sin tur riktas mot någon eller något (inom psykologin benämnt objekt) som oftast åstadkommer en starkt lustfylld spänningsreduktion. Människan styr mängder av sina handlingar utifrån denna drivande lust. Den har mycket litet att göra med vår medvetna kulturellt bundna rationalitet, som styrs av helt andra krafter. Det existerar således en underliggande, stark motor inom oss som dunkar och går överallt, även i mötes- och sammanträdesrummen, i riksdagen och i universitetens forskarsalar, på fabriksgolven och i kön till lunchrestaurangen. Här finns en viktig psykologisk poäng: vi kan tro att vi konsekvent och kontinuerligt följer en medveten rationalitet i det vi har för oss, men en av psykoanalysens huvudpoänger är att vi inte alls gör det. Det är därför vi ofta åstadkommer diverse tokigheter, några definitivt över gränsen till det tolererbara, varvid vi säger att det måste vara någon form av psykisk sjukdom.

Freud klargör följande: Under barnets tidiga utveckling riktar barnet dels sina driftanspråk, sin energi (libido), mot moderns bröst (det första viktiga yttre objektet), dels gradvis även mot det egna självet. Barnet fyller alltså sin egen gryende självbild med ett allt mer utvecklat, energirikt, libidinöst innehåll. Freud beskriver det här med en smått ironisk ton när han talar om hur föräldrarna investerar i ”His Majesty the Baby” samtidigt som han klargör hur viktigt det är för människans utveckling att kunna förse sig själv med en så kallad primär narcissism. Vi måste bli rätt förtjusta i våra egna uppenbarelser för att gå vidare i livet med rimligt högburna huvuden. Så upprättas förhoppningsvis en livslång psykologisk viktig balans i livet mellan å ena sidan den inåtriktade livsenergin (jaglibido) och å den andra den utåtriktade (objektlibido). Det är när denna balans kantrar åt det ena eller det andra hållet som vi även långt upp i vuxen ålder kan drabbas av så stora inre störningar att det kan bli svårt att fungera rimligt välanpassat i samhällslivet.

Detta att söka yttre lämpliga objekt för vår lust är för oss alla en rätt komplicerad process. Vi ska ju till att börja med byta ut bröstet mot något mer komplext, till exempel vårdnads­havaren som person. Sen ska vi separera även från henne eller honom innebärande att pröva nya relationer till andra. Det är minsann inte alltid någon lätt procedur. Det är till och från som att ta ett steg fram och sen två tillbaka. Vi kan exempelvis kliva av från en relation och istället prioritera flaskan eller cigaretter, vilka utgör vuxensubstituten för bröstet. Och sen kanske några försiktiga kliv framåt igen. Vissa människor letar ibland efter mer ”ofarliga”, mindre dynamiskt föränderliga, objekt. Några hittar det de söker i garderoben: skor eller andra klädesplagg. Några blir upphetsade av väskor eller frimärken eller gamla prylar. Beklagligtvis och sorgesamt riktar vissa människor sin primära yttre lust mot små barn på sätt som driver dem in i pedofili. Nästan vad som helst kan symboliskt laddas på sätt som till och från kan utvecklas till rena perversioner. Det är alltså en komplicerad process att hitta och låta sig tillfredsställas av yttre objekt.

Sen har vi alltså det här med den inåtriktade lusten, narcissismen. Vi måste ha utvecklat en sådan för att trivas med oss själva, men ibland kan det gå överstyr. Man kan, precis som Narcissus gjorde, binda sig vid sin egen upplevda förträfflighet. När man gör det har man inte mycket till övers för andra. Att man vänder sig in mot sig själv och därmed bort från det yttre i sitt sökande har i de allra flesta fall att göra med misslyckade försök att hitta och binda sig vid yttre objekt. Dessa kan ha upplevts som otillräckliga, kanske hotfulla eller bara konstiga, eller var de bara gapande tomma. Där fanns kanske till att börja med inte någon tillräckligt tillitsfull speglande omgivning, inte tillräckligt lysande ögon eller leenden och inga tillräckligt mjuka, ömsinta händer. Alltså kryper vi ihop och rör oss i våra strävanden till lustfylld spänningsreduktion inåt, mot vår egen inre föreställningsvärld om oss själva. Den primära, normala narcissismen byggs ut och utvecklas till en sekundär, mer påtaglig, allmän narcissistisk hållning. Den växer ibland till en självutnämnd grandiositet, vilken utgör ett psykiskt försvar mot den ångest som uppstått när vi inte lyckats hitta och etablera tillräckliga yttre objekt. Det blev i dessa fall inte något vi, vi, vi; i stället blev det jag, jag, jag.

Hur och i vilka sammanhang hittar då den narcissistiska personligheten sin plats i samhället? Den frågan är mycket intressant och viktig för att förstå hur ett helt samhälle kan kännetecknas som genomsyrat av narcissism. Frågan kan också ställas om det blivit lättare eller svårare att agera öppet narcissistiskt jagcentrerat i dagens samhälle om man jämför med gårdagens. Mitt svar är att det faktiskt blivit lättare, till och med betydligt lättare. Förr, och då talar vi 1800- och tidigt 1900-tal, formade människorna i samspråk med varandra och i samspel med uppdykande kraftfulla ledargestalter (läs Branting och Hansson; i viss mån även Erlander) det som kom att kallas för folkhemmet. Man ska akta sig för att idealisera den tiden, som i många hänseenden präglades av industrialismens krav på hård disciplin och föga förståelse för kvinnornas ekonomiska och sociala ställning. Men här fanns ändå en utåtriktad och noga genomtänkt solidaritetssträvan, inte minst riktad mot de svaga i samhället. Den utpräglade narcissisten vann inte något större gehör. Han eller hon fick söka sin självspegling i mer avgränsade och skymda sammanhang.

I och med den liberala marknadsekonomins totala dominans politiskt och ekonomiskt har sceneriet totalt ändrats. Det var länge sedan vi hade några kyrkbackar eller sockenstämmor, dit folk strömmade på ledig tid och där dialoger och sökande efter nya ledargestalter ägde rum. Idag är det mesta regisserat och framdrivet av ett annat etablissemang. På den politiska strategikartan finns även mer uttalade mål som handlar om vikten av att ta hand om sig själv, att förrätta egna val i både det lilla och det stora och att kämpa för att nå sina egna prioriterade mål. Det är det vi kallar individualismen och den går naturligtvis hand i hand med dem som laddat sig själva med mängder av jaglibido. Dessutom ska vi inte bortse från att den egocentrerade ofta förmår att ta sig fram på de scener, där han eller hon nås av de mångas applåder för sin allmänna framträdandeförmåga och för sin vältalighet. Att denna scenkonstens mästare har föga till övers för den enskilde andra gör i det här sammanhanget ingenting. Det är inte responsen från någon man i första hand vill ha, utan från alla, i vilket fall från en majoritet. Det är alltså hopen eller massan som blir den spegel i vilken man projicerar sina fantasier om sig själv.

Ur dessa perspektiv har mötesindustrin synnerligen viktiga uppgifter vid sidan av att etablera intressanta affärskontakter. I ett samhälle där det narcissistiska vunnit en allt större plats deklinerar nämligen den allmänna kommunikativa och relaterande kompetensen. Mötesindustrin kan återuppliva dessa fundamentala mänskliga resurser genom att arrangera det den redan gör: mängder med nya mötesplatser och därmed mängder med nya samtalsformer. Att lyckas med det innebär praktisk samhällspolitik, idag mer angelägen än någonsin.

Har du en låg profil i möten med andra? Inte helt ovanligt. Men läs här vad det kan sammanhänga med.

 

Rak kurs över fjärden som låg blank och stilla i gryningen innan sjöbrisen. Solen höll fortfarande på att arbeta sig uppåt. Eller bättre: vår lilla planet rörde sig upplevelsemässigt makligt runt sin egen axel och framkallade därmed åter igen dagens ljus. På andra sidan fjärden en rät linje av, som det verkade, ihopväxta holmar och öar. Jag tog en djup klunk ur vattenflaskan och fortsatte att paddla kajaken rakt österut. Eller var det nu rakt österut? Jag hade slarvat och inte tagit med kompassen. Jag styrde på känn och efter synintryck. Osäkerheten kom krypande. Den sakta framväxande talldungen framme till höger kände jag faktiskt inte igen. Jag upphörde med paddlingen, kajaken gled stilla av sin egen rörelseenergi, och så tittade jag i sjökortet framför mig. Var befann jag mig någonstans?

Människans förmåga att översätta konkreta visuella upplevelser i rummets tre dimensioner till en abstrakt tvådimensionell nivå och vice versa är fantastisk. Kartor och sjökort innehåller mängder med detaljupplysningar, alla i symboliska former; med en inte alltför långvarig inlärning av vad dessa betyder och hur de ska återskapas i våra synintryck av vår omgivning kan vi hitta var vi är, vi kan ta ut riktningar och fortsätta dit vi planerat. Eliten inom orienteringsidrotten har särskilt lätt för dessa ideliga transformationer av varseblivning; professionella piloter och sjömän likaså. Inom psykologin brukar man tala om människans förmåga till spatial orientering. Vid psykologiska lämplighetsprövningar av dem som söker sig till pilot- eller sjöbefälsyrket brukar därför den spatiala förmågan alltid testas på olika sätt.

Vanligen förknippas den spatiala orienteringen till vår visuella perception, det vill säga vår förmåga att uppfatta färg, form, storlek, riktning, linjers lutning, rummets tre dimensioner etcetera. Med hjälp av den spatiala förmågan kan vi ”förstå” rummet och rymden vi befinner oss i. Till och med tiden och den så kallade tidspilen (den ständiga rörelsen framåt) kan bli förnimbar. Med en mindre välutvecklad spatial förmåga blir omgivningen svårbegriplig och svårtydbar.

Så hur bär sig den åt som inte har den välutvecklade förmågan? Irrar man bara planlöst omkring? Ja, kanske. Men hjärnans kapacitet är inte binärt uppbyggd, det vill säga det är inte antingen noll eller ett. Den varierar, i stort följande den inom statistiken berömda Gausskurvan eller normalfördelningen.

Vissa, upp emot fyra procent av befolkningen, kan ha en exceptionellt starkt utvecklad spatial förmåga. Motsvarande fyra procent kan ha en utpräglat svag sådan, medan majoriteten ligger någonstans mitt emellan. Vad betyder det mer konkret? Att de flesta av oss kan ha mer eller mindre stora problem med att förstå vad vi egentligen är med om, åt vilket håll vi tenderar att röra oss och hur vi bäst skulle kunna orientera oss vidare i livet.

PROBLEMEN ÖKAR LAVINARTAT om vi lämnas eller själv väljer att vara helt ensamma, utan andra omkring oss. Det är då vi, tillfälligt eller mer kontinuerligt, tenderar att gå vilse. Det betyder inte nödvändigtvis att vi går vilse på sätt man kan göra när man letar svamp i storskogen. Det kan lika gärna, om inte oftare, handla om att vi kan hamna fullkomligt på villospår i vår vardag. Plötsligt fungerar det inte längre att vara klartänkt rationell i arbets- och/eller privatlivet. Vi kanske glömmer bort att äta den viktiga lunchen. Vi förlägger mobiltelefonen eller nycklarna. Vi missade att betala räkningarna i tid. Och tiden hos tandläkaren, ja, herregud, den var ju igår! Det här innebär inte att vi tidvis är helt utslocknade och att vi bara går omkring som i en dimma. Inte alls. Vi kan uppleva det som att vi istället har varit fullt upptagna av något annat att tänka på. Det är nog den vanligaste ursäkten som vi presenterar både till andra och för oss själva. Jo, du förstår att jag faktiskt gick i andra tankar… ja, du vet, det har varit mycket nu. Med det menar vi egentligen att hjärnan har haft en mängd egenaktiviteter för sig utan någon riktigt bra kontroll och styrning utifrån dina ambitioner och avsikter och därmed utan tillräcklig spatial förmåga.

Men hur är det egentligen med det? Har hjärnan självständiga aktivitetsövningar för sig? Svar: ja. Den levande hjärnan står för just – liv! Liv kan i första hand karakteriseras som en kontinuerligt pågående kamp, en rörelse följer tidspilen framåt, där rörelsen hela tiden hotas av något som skulle kunna sabotera den som en dynamisk ”mekanism”. Liv är rörelse bort från det förstelnade och orörliga. Därmed kan liv även vara eller ge upphov till kaos bland bergen, stenarna, sanden, de uttorkade flodfårorna. Via våra yttre sensorer (ögonen, öronen, näsan, tungan, gommen, huden) och våra inre (alla inre organ förbundna med nervtrådar) slungas under varje millisekund mängder med data in i hjärnan, där de bearbetas och processas till något som kan generera auditiva, taktila eller visuella upplevelser. Det mesta som på det sättet kommer till stånd som mentala, cerebrala aktiviteter når aldrig den nivå som vi kallar medvetenhet. Hjärnan utövar således egenaktiviteter, en ständigt pågående träning, en motvikt mot att bara skrumpna ihop och dö. De spatialt inte fullt ut särskilt välutvecklade har inte färre cerebrala aktiviteter, men den balanserade, medvetna kognitionen når alltså inte alltid några topprestationer; man inser inte alltid vad man egentligen är med om. På psykologspråk talar man om en nedsatt situationsmedvetenhet (på engelska: situation eller situational awareness).

Hjärnans ostyrda egenaktiviteter tar sig ofta akrobatiskt egenartade uttryck. De flesta av oss känner igen det från nattens drömmar. Vad får vi, eller snarare hjärnan, allt ifrån? Den frågan får även ofta sin tillämpning hos den som bestämt sig för att agera som om ensam är stark och som därför inte gärna ger sig i lag med andra för några djupare samtal. Det finns även mängder med likartade exempel inom både arbetsliv och i privata sammanhang: överallt kan vi stöta på dem (även de som arbetar eller lever ihop med någon eller några) som till och från kommer med plötsliga, överraskande infall och andra uttryck, ibland faktiskt kreativa sådana, men oftare mest besynnerliga och mer meningssplittrande än sammanfogande.

Flera specialfall kan hämtas från det psykiatriska vårdområdet. Grava alkohol- och drogmissbrukare förstör genom toxisk nedbrytning åtskilliga hjärnceller vilka inte kan repareras. Det uppstår då ”hål” eller tomrum i både arbets- och långtidsminnet. Åtskilliga händelseförlopp i livet är helt enkelt bortsuddade, förstörda. En av de mer välkända kliniska diagnoserna för detta kallas Korsakoffs sjukdom eller syndrom. Flera andra demenssjukdomar kan ge upphov till motsvarande minnesförluster. Hjärnan har dock en enorm plasticitet, en form av egenfungerande inre lekstuga. När tomrummen uppstår kan den ge upphov till artificiella konstruktioner, den skapar nya minnen, byggda på ”lögn och förbannad dikt”. Det är processer som är mycket lika dem som författare av fiktions­litteratur ägnar sig åt: man tycker sig se och vara med i händelser som aldrig har ägt rum.

En del människor kan, utan vare sig särskilda spatial kompetens eller upptränade mötes- och samtalsfärdigheter, ändå vara utpräglat verbala och talföra, inte minst i stora församlingar där de inte behöver forceras in mot några djupare kontakter med någon annan. Det händer inte så sällan att en grupp kan börja idealisera sådana personer. De verkar ju så socialt utåtriktade och trevliga, eller hur? Och plötsligt har man gått samman och sett till att denne verbalt talföre har blivit ordförande i styrelsen eller har han eller hon fått någon annan form av framskjuten position någonstans. Det här brukar hålla ett tag, fram till dess att fogarna bågnar och knakar av diverse missnöjesyttringar från medlemmar, anställda eller högre chefer.

Av allt detta följer en sens moral: Du kan själv föreställa dig att det är klokt att främst vistas i de lugna vatten där varken debatter eller diskussioner stör den ordning du föredrar. Du kan tro att det är en bra och vällovlig strategi att konsekvent hålla en låg profil, att inte aktivera dig i några nära möten med andra och att undvika att hamna i det som ser ut att kunna bli långdragna argumentationer. Men det är faktiskt ofta en illusion som du och din hjärna har hittat på. Vill du berika dig än mer, vill du spä på och vidareutveckla din allmänintelligens, din spatiala förmåga inkluderad, är det de många mötesplatserna du bör uppsöka, gärna dem som pyr av orolig glöd och till och från flammande lågor. Det vill säga av liv.

Du är som en cell i en kropp. Ensam är du inte särskilt stark. Inte heller förändringsbenägen.

Det följande skrev jag för några år sedan. Själv betraktar jag texten som en av mina viktigaste jag skrivit. Läs den gärna – och begrunda. Välkommen med dina kommentarer!


”Allt tycks peka på att det är lättare att förändra individer som utgör en grupp än att förändra var och en av dem för sig. Så länge gruppens värden förblir oförändrade kommer individen att motsätta sig förändringar, allt starkare ju mer det krävs att han avviker från gruppens normer. Om däremot gruppens norm förändras elimineras det motstånd som har sin grund i förhållandet mellan individen och gruppen.”
Ur Field Theory in Social Science, av Kurt Lewin


VÅR TID PRÄGLAS
av det individuella och unika. Det är du som individ som är utrustad på ett visst sätt; det är du som utgör målet för olika pedagogiska, medicinska och andra utvecklingsinriktade insatser. Det förväntas att du, som är du och inte någon annan, ska ingå som en produktionsduglig kugge i det stora samhällsmaskineriet. Det är inte längre Internationalen som åt alla lycka bär, även om den globaliserade marknaden ändå har blivit en materialiserad, moderniserad del av den lätt åldersstigna socialistiska idén. Det är du som huvudsakligen måste ansvara för din egen framgång och din egen lycka, med visst bistånd av samhällets organiserade institutioner.

Man måste gå tillbaka till vad de socialpsykologiskt orienterade forskarna sa och skrev under det förra sekelskiftet och under 1900-talets första hälft för att få ett annat perspektiv på hur vi människor formas och eventuellt omformas under livets gång och hur vi egentligen är underställda sociala kraftspel som vi inte alltid är medvetna om. Den franske filosofen och sociologen Emile Durkheim (1858–1917) menade till exempel att framhävandet av individen enbart ger upphov till skenbilder eller illusioner. Det är som att säga att enskilda celler i människans kropp utgör det viktigaste för våra gemensamma ansträngningar; inte hela människan. Durkheim poängterade att helheten utgörs av samhället. Samhället är kroppen och individerna i samhället är alltid underkastade samhällets styrmekanismer.

Den amerikanske sociologen Charles Horton Cooley (1864–1929) underströk att den enskilda människan visserligen kan göra försök att bryta sig ut ur det gemensamma samhällslivet, men eftersom han eller hon ändå redan är formad av detta blir utbrytningen bara en skenmanöver. Ingen kan vara helt oberoende av andra; man kan inte ens tänka några vettiga tankar utan andra. Individen och samhället måste därför alltid studeras som en enhet eller en helhet.

Tänk dig således att du bokat en tid på vårdcentralen. Du har bett att få träffa din husläkare. Du kan själv inte riktigt definiera vad det är för fel på dig. Du har nämligen inte någon feber. Du blöder inte någonstans. Det värker inte specifikt i någon del av din kropp. Du känner dig inte påtagligt yr. Du upplever ändå att det är något fel någonstans. Du ber om att bli undersökt. Din läkare vet kanske inte riktigt var hon ska börja. Hon kollar blodtrycket och lyssnar på hjärta och lungor. Hon bestämmer sig för att ta ett blodprov för att kontrollera lever- och njurvärden och lite annat. Hon hittar inte något särskilt utan rekommenderar dig att leva sunt, äta nyttigt och ta minst en långpromenad om dagen. Vad skulle hon annars göra?

Hon kanske skulle kunnat undersöka dig som en del av ett större sammanhang. Hon kanske skulle kunnat lyssna och försöka föreställa sig dig som en liten del av något större: familjen förstås, men även den omgivande vänkretsen, arbetskamraterna, arbetslivet i stort, tillhörighetsfrågorna, identiteten, du som samhällsmedborgare. Bär du symtom på något större som inte fungerar tillräckligt väl?

Nu vet både du och jag att den typen av undersökningar mäktar doktorn inte med. Väntrummet är fullt med folk och husläkaren kan alltid säga att hon är medicinare och inte psykiater. Så du får gå hem utan några undergörande piller. Samtidigt: i vårt samhälle prioriteras den typ av undersökningar som kan benämnas som reduktionistiska. Vi tittar mer på delarna än på helheten. Och det är kanske just det du lider av om du förstår vad jag menar.

Den i Tyskland födde psykologen Kurt Lewin (1890–1947) brukar betecknas som en av de ledande föregångarna inom socialpsykologin. I likhet med många andra intellektuellt framstående forskare flydde han till USA undan den snabbt framväxande nazismen. I USA gjorde Lewin en snabb och framgångsrik karriär. Han startade bland annat ett unikt forskningscentrum vid Massachusetts Tekniska Högskola (MIT), som benämndes Research Center for Group Dynamics. Här kom flera yngre forskare och terapeuter att samlas för att med olika metoder studera hur människor kunde förändra sina attityder och handlingsmönster via arbete med grupper. Det Lewin blev mest känd för är hans liknelser med naturvetenskapens fynd om hur gravitationen kan betraktas som ett kraftfält som påverkar och styr kroppars rörelser. Finns det ett motsvarande fält som driver människans ageranden? Ja, absolut, menade Lewin. Det finns ett psykologiskt fält som i huvudsak utgörs av de relationer som uppstår mellan människorna och deras tolkningar av det som då försiggår. Detta fält är fyllt av upplevelser av andras känslospråk: mimiken, kroppsrörelserna, olika kulturella mönster – och vad som verbalt uttrycks. Allt organiseras i en form som kan benämnas som en omedveten tolkningsmodell. Omedvetenheten betyder att man har svårt att riktigt sätta ord på det som sker, men man är ändå utsatt för det Lewin menade var ett dynamiskt, enormt potent kraftfält. En grupp är således inte enbart en samling individer. Den består av en mängd relationer och det är dessa relationer som påverkar var och en av oss att tro det vi tror på och att utföra det vi utför. Det är således inte primärt du som driver dig själv. Du är redan omhändertagen och drivs av det fält som omger dig.

Finns det då inte någon, inte en enda människa, som agerar helt av egna krafter? Hur är det med öknens eremiter? De fria viddernas män eller kvinnor, de enskilda som hellre vandrar ut i skogen utan följe än att flockas tillsammans med andra i galleriornas köpcentra eller kring de större middagsborden? Jo, det finns alltid de som strävar efter att spränga gränser, de som vill ta sig ut ur den konventionella omfamningen. Våra bästa konstnärer kan många gånger räknas dit. Några kommer att uppfattas som udda, märkliga, sådana som är svåra att få vanlig kontakt med. Andra kommer att på avstånd beundras för riskbenäget mod och personlig styrka. Vissa avviker genom att bli mer eller mindre galna eller kriminella. Poängen är dock att oavsett avvikelserna är dessa ändå formaterade av ett system och ett ursprung som inte bara tillåter utan till och med driver dem. När dessa blir mer frekventa och högljudda kan det mycket väl vara ett uttryck för att gruppen och samhället i sina etablerade former håller på att krackelera. När en stjärna i rymden börjar sin slutliga dödskamp kommer den att skjuta iväg kaskader av tidigare oförutsett material i lite olika riktningar.

Jordskalv hör livet till. Plötsligt börjar det att skaka. Vibrationerna får det uppbyggda att skapa svängningstal som för de flesta leder till skräck och ångest. Ju mindre insikt man har kring det som sker desto mer skrämmande är det. Det är exakt på motsvarande sätt med vårt allmänna samhällsliv. När grunderna för det vi byggt upp plötsligt börjar bli osäkra och otrygga är det inte långt till paniken.

Det är därför det är så viktigt med möten. Men inte vilka möten som helst. Konventionella predikantmöten av olika slag, med en ensam talare i predikstolen eller på scenen och där enkla förhållningsorder delas ut, kan visserligen för en stund ljusa upp tillvaron; hoppet kan återvända och glädje kan spridas, men på lång sikt är det andra typer av möten som behövs. Det är riktiga, äkta möten, där du är i dialog med mig och jag med dig; där vi ständigt prövar och utmanar varandras idéer och tankar; där vi söker och utforskar grunderna för varför vi gör det vi gör utan att vi för den skull sätter oss på varandra i avsikt att skada. Den typen av möten har urgamla rötter. Redan Aristoteles (384–322 f Kr) var intresserad av människans förmåga att utveckla sig själv till den fulländning som tänktes följa människans förmåga att inse sin koppling till sig själv som samhällsburen kropp, det vill säga varje människa är oupplösligt förbunden med det samhälle i vilket hon lever och verkar. Människans natur är således social. Genom samverkan med andra kan människorna koordinera sina handlingar och tillsammans med andra skapa nödvändiga lagbundenheter för den nödvändiga konkurrens som kan leda till ett konstruktivt nyskapande till gagn för alla.