Sommar, sol (eller regn) och mycket är stängt

Det är klart att vuxna människor ska ha rätt till semester. Det är ju till och med lag på sådant. Och i vårt lilla land, högt uppe i det vanligen mörka och kyliga nord, vill naturligtvis de allra flesta ha semester under den korta sommaren med dess ljusa morgnar och kvällar och förhoppningsvis hyggligt höga utomhustemperaturer. Dessutom är ju den tiden även ledighetstid för barnen, och vem vill inte ha semester när barnen har ledigt från skolan?

Vi, de flesta av oss, har vant oss vid följderna. Sjukvården snävar in från midsommar och fram till mitten av augusti; antalet vårdplatser beskärs överallt; det är ohyggligt ont om arbetsföra specialister som kirurger, ortopeder, intensivsjuksköterskor med flera. Polismyndigheten snävar in under samma tid; man hinner inte utreda eller förebygga brott i den utsträckning som man borde eftersom även mängder av poliser har rätt att vila i hängmattor eller ligga på stränder. Även Försvarsmakten snävar in; nödvändiga övningar genomförs under höst och vår, men inte mycket mitt under högsommaren. Alla våra 343 statliga myndigheter (jo, så många finns) snävar in. Även generaldirektörer och flera av deras tjänstemän vill äta sill och dricka snaps och umgås i trädgårdsbersån och ta det lugnt ett tag. Och hur är det med brandförsvaret och räddningstjänsten?

Under högsommaren går nationen Sverige i vila.

Det känner naturligtvis varenda brottsling till. Dessutom är så många medborgare bortresta från sina lägenheter, radhus och villor att det är så gott som idiotsäkert att lyckas med inbrotten. Och det känner nästan varje biltrafikant till. Därför kör många bilister minst 20-30 km/tim för fort på många av våra vägar. Antalet olyckor förblir påtagligt högt under sommaren; folk kör som vettvillingar, suckar många.

Tillhörde jag främmande makt och hade jag onda avsikter gentemot lilla Sverige skulle jag naturligtvis attackera och kanske invadera i mitten på juli, gärna tidigt på morgonen. Det vore garanterat rätt ofarligt.

Ibland undrar jag hur anställningsintervjuerna går till vid våra sjukhus och andra vårdinrättningar. Åh, så bra att du är legitimerad sjuksköterska. Vi behöver just dig! När kan du börja?
Jag börjar gärna i slutet av augusti. Och räknar med att jag kan ta ledigt för semester, dels två veckor runt jul/nyår, dels tre veckor i juli.
Det ska vi förstås försöka ordna med. Välkommen!

Eftersom det nu är juli månad år 2017 – ta det lugnt du med, du vanliga medborgare! Lås ordentligt om dig för natten. Akta dig för getingar, fästingar och annat otyg! Sola inte så att du får brännskador! Rör dig försiktigt så att du inte bryter något ben i din kropp (det finns dryga 200 ben i den vuxnes kropp)! Se till att den mat du ska äta inte blir förstörd på grund av värmen!
Och om, jag säger om, Lede Fi skulle anfalla Sverige (kan ju ske i form av terroristbrott också), vänj dig vid tanken att det inte finns hur mycket resurser som helst att sätta in för att bistå just dig.

Skön fortsatt sommar, och fortsätt gärna den här meningen i dina samtal runt middagsborden: “Om jag själv skulle organisera Sverige och fick fulla mandat att genomföra det jag önskade så skulle jag…..”

Terrorbrottslingar är det gott om

“Terrorism (från latin terror ‘rädsla, fruktan’)[1] avser det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Begreppet härstammar från Jakobinernas s.k. regime de la terreur, under franska revolutionen i slutet på 1700-talet.”
Citatet är från Wikipedia.

Jag tycker inte att Wikipedia-definitionen är tillräckligt skarp. Visserligen är jag enig så långt att jag inser att det finns ett mycket stort antal tränade (eller otränade) individer som systematiskt använder sig av våld och förstörelse för att på det sättet tvinga fram samhällsförändringar, men jag är säker på att det dessutom finns minst lika många som av olika skäl låter sig slussas in i diverse gängbildningar där våldet mest står för en ohämmad lek med vapen och muskler, former av ett slags teatral uppvisning enbart för att den vägen vilja vinna respekt, att på det sättet etablera en identitet bestående av svartvita naiva föreställningar: så här etablerar man sig om man vill nå den framgång man anser sig förtjäna. Utan den finns det uppenbar risk att man sjunker ner i en sörjig dy av upplevelser av svaghet och icke-värde. Utan pardon och utan tillstymmelse till empati med dem man utser som representanter för de grupper som vänt ryggen åt just Mig går jag nu till motattack! Och jag har egentligen ingenting emot att attackera alla som på minsta sätt bjuder mig motstånd!

Därutöver finns säkert även en än större mer smygande men lika fullt attackerande grupp motståndsmänniskor. Det är alla som uppfattar eller tolkar samhällets regelsystem, särskilt dess lagar, som infångande, insnävande, likt ett gigantiskt spindelnät. De ser också de etablerade politikerna och myndighetsrepresentanterna som spindlarna, de som mest tycks ställa sig i vägen och krångla till saker och ting, de som fråntar människorna deras rättmätiga friheter. De kan börja uppträda som idoga rättshaverister eller småsabotörer och som använder en stor del av sin tid till att försöka destruera det mesta av ordningen i samhällsbyggnationen.

Och så finns de fritt fallande löven, de som bara följer ett ohämmat inre impulsflöde, de som inte är förankrade i några eller någon särskild, de som vinglar omkring i gränslandet till det vilda psykotiska riket, eller, för all del, till det svårartade neurotiska.  Genom att ständigt förse sig med ingredienser från både äldre och mer moderna varianter av sagor och andra skräckinjagande berättelser, särskilt de som handlar om Det Onda och Det Goda, har de gått vilse och kan inte längre skilja på vare sig mitt eller ditt. Plötsligt kan utfall mot än den ena, än den andra, eller än det ena, än det andra, utgöra desperata uttryck för diverse emotionellt laddade experiment; man skulle kanske ta och skjuta någon invandrarjävel eller sticka kniven i någon som liknar ens morsa, t ex….

Och så finns de mindre farliga terrorbrotten, eller snarare gränslandet till terrorismen, de som mest tar sig uttryck i lusten att kladda ner, att gegga omkring, att på det viset demonstrera sin lust och sina behov av att skita ner, inte bara sig själv utan även omgivningen. Fram med färgburkarna, sprutmåla lite här och lite där, och så kallar vi det för grafitti eller något annat jävla ord…

Och så småhatskrypen förstås, de som hukar bakom anonymitetens skynken och som via olika sociala media skickar små pilar indränkta med hätska syrligheter och hot, som kastar ut förnedrande och kränkande tillmälen till många, inte minst kvinnor, eller bögar eller flator, eller andra mer specifika grupptillhörande människor, t ex muslimer eller judar eller romer. De agerar många gånger som tvångsonanister; de förmår inte hejda sig eller artikulera sig så att debatter kan uppstå med dem själva i ett hörn.

Vi kan givetvis försöka tycka synd om många av dessa hatfyllda eller impulsdrivna i våra samhällen, men så länge som de agerar som de gör är det faktiskt en överhängande risk att de bildar öar av samhällsdestruktiva ageranden, några relativt ofarliga för andra, men alltför många alltför farliga. Mot dem kan bara en än mer kraftfull, politiskt och demokratiskt styrd, agenda föras upp på dagordningen.

Vad menas med folkgrupper?

Människor har alltid önskat sig ett hem som inte enbart omsluter primärfamiljen (farfar, farmor, morfar, mormor, mamma, pappa, barn), utan gärna betydligt fler, där detta flertal lär sig samma språk och helst ska utöva ungefär samma kulturella riter, religion inkluderad. I det stora hela bör även klädseln ge uttryck för samhörigheten; den får många gånger uniformens prägel. Matberedningen kan också höra hit; särskilda rätter kan understryka det stora hemmets unikitet, gärna som motsats till andra grupper. Olika symboler konstrueras vanligen, allt från små markeringar i klädedräkten till särskilda fanor med färger och kors och tecken; kanske också någon vapensköld eller liknande. På det sättet blir vi till ett VI. Vi i vår grupp utgör ett särskilt folk, börjar man säga, ett folk som skiljer sig från andra folk. VI är inte som DOM. VI kan då också ytterligare understryka särarten genom att kalla oss för någon form av identitetsbärande namn, t ex kurder eller romer eller samer, eller siouxer (indianstam) eller hutuer eller tutsier, eller burmesiska buddhister eller – förstås – judar, som ju hävdar att Gud själv utpekat och utvalt dem som ett mycket särskilt folk, eller arier eller turkmener eller (faktiskt) skåningar, eller (varför inte) riktiga Djurgårdare eller Hammarbyare osv i nästan all oändlighet.

Alla dessa grupper, alla, utgör det man brukar kalla för sociala konstruktioner. De är av människor påhittade etniciteter som leder till – ibland – förstärkta identiteter och som många har ett uppenbart starkt behov av att införliva i sig själva. Det blir som några extra inre revben i människans kött och i kraft av dem vågar hon resa sig och ta spjärn och hävda sig och avkräva andra saker och ting. Ibland är dessa sociala spel helt ofarliga och ibland blir de dödligt farliga, ett slags levande Hunger Games, där man i kraft av sin grupps påstådda behov ger sig på andra grupper för att kväsa dem, eller för att erövra något de andra lagt beslag på och som man av olika skäl vill tillägna den egna gruppen. Till det mer ofarliga hör förstås idrottspriserna, vunna på idrottsarenornas slagfält, där man i och för sig själv påstår att man “krigar” och kanske även “ger dom på käften”, men där man vanligen ändå inte slår ihjäl varandra. Till det farliga hör förstås alla fruktansvärt konkreta krig människan alltid fört mot DOM.

Homo Sapiens brukar översättas som Den Förnuftiga Människan, eller Den Medvetna Människan eller Den Visa Människan. Men det är ju mest en lek med ord. Förnuftet och medvetenheten och visheten har sina mycket bestämda gränser och det inre landskapet är för de flesta fullständigt outforskat. Vilket är synnerligen riskfyllt förstås.

 

Konsten att skapa en terrorist

Det finns många goda skäl att anta att människan inte föds bärande på vare sig någon allmänt ondskefull social gen eller med några tidiga drömmar om att en dag bli en terrorist. Alltså sker det olika typer av sociala skapelseakter under människans tidiga och även senare levnad för att få henne att en dag fästa ett bombbälte runt livet, eller att rusa fram med skjutvapen eller kniv mot andra människor, eller att sätta sig i en bil och med mord i blick krossa så många mänskliga liv som möjligt med bilens front.
Det där förstår och inser nog de flesta: destruktionslusten gentemot andra är inte medfödd utan det genereras under en längre tid av flera samverkande processer.

Vad dessa processer består av och hur de uppstår kan och bör diskuteras i olika rum, inte minst inom de akademiska samhällsvetenskapliga forskningsfälten och där helst i samspel med företrädare för de politiska etablissemangen och företrädare för staternas rättsväsenden. Här är ett litet bidrag med några utgångspunkter. Det är långt ifrån fullödigt, men skulle ändå kunna hörsammas.

Konsten att skapa en terrorist börjar redan i späd ålder. Av olika skäl uppstår inte den mest lyckade samhörighetsupplevelsen med övriga inom familjen. Kontakterna mellan vårdnadshavare och barnet behöver inte generellt vara dåliga, men barnet kan få svårt med att identifiera sig med de vuxna på grund av för stor distans eller för många avbrott i den annars kontinuerliga sekvensen av det vi kan benämna familjens interna kommunikation. Effekterna kan leda till en brist i medkänslan, empatin, för andra. Jag är i det här sammanhanget mån om att understryka att jag med den här beskrivningen inte vill lägga en onödig skuldbörda på vårdnadshavarna. Det som uppstår i relationerna behöver inte tillskrivas vårdnadshavarnas “fel” i en mer allmän mening. Det kan finnas ett stort antal orsaker till kontaktavbrotten, t ex att barnet av fysiologiska skäl inte har tillräcklig fokuserad energi för att från dess sida fungera uthålligt nog i relationsskapandet.

Under livets gång kan, också det av skilda skäl, uppstå ett flöde av händelser, där hopp åtföljs av desperation, som åtföljs av hopp, som åtföljs av ny desperation eller förtvivlan, och där trösten som skulle kunna fungera som ledsagare under desperationen inte infinner sig. Det här kan leda till en allt starkare social alienering, en känsla av allt mer tydligt utanförskap, där livskänslan solkas av upplevelser av meningslöshet och starkt tvivel och där livets värden i form av allmän lycka och ett gott välbefinnande aldrig lyser upp den svartgrå omvärlden. Det är då man funderar allt mer på att ta livet av sig, och det är då man blir extra mottaglig för influenser från extrema organisationer som predikar idéer om livet efter detta, om paradis någon annanstans, och att den tillvaron mycket väl kan uppnås genom att man går till storms med fullt fysiskt våld gentemot i stort alla representanter för det samhälle som man själv aldrig fick ordentlig plats i och tillgång till.

Hur dessa flöden av händelser konkret uppstår i olika sociala skikt och grupperingar bör således diskuteras ingående. Vidtar vi inte några motåtgärder av betydelse – psykiskt och socialt – kommer det med all sannolikhet leda till fortsatta drastiska, destruktiva situationer både här och var.

 

Människan och hennes berättelser

Ibland, eller snarare ofta, fortsätter livet som om benen vore fjättrade och händerna tyngda av mer eller mindre ovälkomna vikter. De flesta tycks dock ta det med jämnmod. Man lär ju sig hela livet igenom. Att bara gnälla och klaga hjälper föga.
Jodå, jag är väl medveten om muntergökarnas existens, de som konsekvent tycks kunna leta upp alla solglimtar som finns och som nästan alltid tycks hävda att allt är finemang och att de själva alltid mår utmärkt; maten är god och dryckerna porlande. Men dessa muntergökar, som jag personligen inte har så mycket emot, använder sig förstås bara av olika psykiska försvar: man ser det man vill se och hör det man vill höra och resten stänger man av.
De flesta knegar dock på i livets alla backar; de flesta går uppför och i vägen ligger både stock och sten. När man vilar, och det behövs verkligen, och om man då inte sover, vill man ta till sig berättelser – om andra platser, andra tider, andra människor. Vi människor har alltid attraherats av berättelser. De flesta av dessa är sagolika, dvs. de är egentligen sagor, fiktiva historier, ägnade att väcka tröst och även förhoppningar. Kanske finns det något där ute, eller där bortom, som är bättre än det som är här.

Vi läser sagor för barnen. Vi läser vissa om och om igen. Eller blir barnen på motsvarande sätt hänförda av de tecknade filmerna som visas på TV eller på filmduken eller via olika sociala media. Vi vuxna läser böcker själva, eller ser vi på mer vuxenanpassade fiktioner via alla möjliga media. Vi läser väl dagspress också och visst vill vi även ta del av viktiga nyheter både via radio och TV. Men den mer sakliga nyhetsförmedlingen är mest till för våra personliga strategifunderingar och taktiska överväganden. Det som händer där ute, runt om, kan få oss att bädda lite mer omsorgsfullt här hemma, eller på kontoret.
Berättelserna, de som är byggda på fiktioner, har andra syften. De får oss att koppla av, gärna med lite lagom kittlande inslag. Dramer och thrillers är alltid lockande.

En del berättelser tränger in under huden och görs om till historiska fakta. Tänk om det ändå gick till så att Adam uppstod via Guds försorg när Eva blev av med ett revben. Och visst var det ju fullt möjligt att Den Ende Guden gick bärsärkargång i Egypten för ungefär 3 500 år sedan eftersom Han, Den Helige, ville jävlas med dem som Han menade hade syndat, och där det mest kännbara straffet var Döden. Och visst var det väl så att Den Helige lät det monoteistiskt troende folkslaget, de som var slavar i Egypten och ursprungligen kom från Juda land, undkomma, men då måste de först markera var de bodde genom att blodbestänka ytterdörrarna med offerlammets blod. Herren ska nämligen gå fram genom landet och döda egyptierna, men när han ser blodet på dörrposterna och övre dörrkarmen, ska han gå förbi det huset och inte tillåta Fördärvaren att gå in och döda den förstfödde, som det står i Gamla Testamentet. Och snart kom det judiska folkets ledare, Moses, och anförde uttåget ur Egypten till det land som flödade av mjölk och honung.
Så var det och så tror vi, säger de ortodoxa från den judiska gruppen inför och under påskhelgen.
Så småningom, ett par, trehundra år efter det att Jesus från Nasaret hade dött levererades de nya evangelierna, även de efterlängtade berättelser om mannen som i själva verket var Guds son och som personifierade kärlekens innersta väsen (utom då han rasande gick till angrepp mot dem som han menade förfelade Den Rätta Vägens Lära). Berättelsen om hur han togs av daga och hur hans kropp försvann för att därefter ses mot himlens bakgrund ledde till än större hänförelse och därmed stark tro. Och eftersom stark tro ofta leder till en personlig inre känsla av visshet kunde berättelsen spridas runt om i både Mellanöstern och i främst södra Europa och därmed fick den ansträngda mänskligheten nytt hopp och ny tröst; det finns nog ändå ett liv efter detta, i himmelen, amen!

Berättelserna fortsätter – i mer eller mindre fantastiska kreationer. Vi behöver dem. Vi använder dem. Vi ber om dem. Vi ber till dem. Och någonstans, mitt inne i våra böner, låter det ofta så här: Hjälp mig! Befria mig från jordelivets plågor! Ge mig något att luta mig emot, att tro på! Och så länge som det behovet finns – och det kommer alltid att finnas – kommer det också att finnas berättare.